Omärkta militärfordon rullar över gränsen. Okända grönklädda män ockuperar strategisk infrastruktur, medan separatister utropar folkrepubliken Dvinsk. Lettlands näst största stad Daugavpils är under rysk kontroll på några dagar. Nato:s femte artikel visar sig vara tandlös.
Kremls propaganda utnyttjar att 85 procent av Daugavpils befolkning är ryskspråkig och förordar en ”folkomröstning”, EU fördömer Ryssland och försöker stötta den lettiska oppositionen. Vladimir Putin firar med vodka och björnstek.
Scenariot är inte troligt, men tänkbart.
Blixtkrigen i Georgien och Ukraina. Den folkrättsvidriga annekteringen av Krim. Rysslands väpnade överfall på suveräna europeiska stater bekräftar att inga scenarion kan uteslutas.
De fem nordiska försvarsministrarnas gemensamma utspel om ett fördjupat militärt samarbete är ett tappert försök att svara på säkerhetshotet. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) gör årets politiska understatement när han konstaterar att Rysslands agerande inte är rimligt (Ekot 10/4).
Såväl Östersjön som Barents hav är prioriterade områden för rysk militär. Gotlands strategiska betydelse är välkänd. I den stund som Kreml bestämmer sig för att ”skydda” ryska intressen i Baltikum, eller skapa en landkorridor till exklaven Kaliningrad, finns ett reellt krigshot mot Sverige.
Det nordiska samarbetet rör information om kränkningar i luftrum och till havs, utbyte av underrättelser och flygövningen Northern Flag.
Signalen är viktig, men i grunden saknas en gemensam säkerhetspolitik. Spetsnaz kommer inte darra av skräck för att svenska JAS-plan landar på nordnorska flygbaser.
Socialdemokraterna bär den svenska nyckeln till ett Nato-inträde. Fler underrättelseutbyten och övningar med ursprungsmedlemmarna Danmark, Norge och Island, tar Sverige och Finland ännu närmare den västliga försvarsalliansen.
Trots det lär S- och MP-regeringen utnyttja det nordiska samarbetet som motargument till borgerliga Nato-krav.
Den rödgröna försvarspolitiken är tyvärr lika irrationell som Vladimir Putin.