Bilderna gör fysiskt ont att se.
På en strand i turkiska Bodrum ligger en treårig kurdisk pojke uppspolad av vågorna. Röd tröja, blåa shorts, små svarta skor. Ansiktet nedtryckt i den mörka sanden. Död.
På centralstationen i ungerska Budapest sitter hundratals flyktingar och väntar på cementgolvet. En pojke i sjuårsåldern håller upp en papperskylt: ”Germany”. Desperat.
Flyktingkatastroferna i Europa är en humanitär skamfläck. Ideella krafter över hela EU gör vad de kan för att lindra regeringschefernas misslyckande.
Medan premiärminister Victor Orban uppmanar flyktingarna att återvända till Turkiet, delar ungerska volontärer ut frukt som en medmänsklig handling.
Viljan att göra en insats är lyckligtvis stor. Utan det civila samhällets insatser hade dödsoffren varit fler, hopplösheten ännu större. Frivilligorganisationen ”Läkare i världen” erbjuder vård i franska Calais där 3 000 migranter slagit läger på vägen mot Storbritannien.
Stadsmissionen har stödverksamhet för EU-migranter i Sverige.
Så vad gör den svenska regeringen för att fler ska kunna hjälpa?
Mitt under en fruktansvärd tid när de ideella krafterna behövs som mest slopar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skattereduktionen på gåvor.
Detta för att hämta hem 250 miljoner kronor till statskassan, vilket i sammanhanget är att klassa som kaffepengar
”Man ska egentligen inte räkna i pengar, utan i verksamhet som inte blir av”, kommenterar Maria Ros Jernberg, generalsekreterare för Frivilligorganisationernas insamlingsråd (SvD 2/9).
Besvikelsen är befogad. Sverige utger sig för att vara en humanitär stormakt.
Ingenting i regeringens sätt att beskatta de ideella krafter som organiserar språkträning för nyanlända och erbjuder hemlösa en sovplats bevisar att så är fallet.