Det verkar gå sådär för västvärlden. I Sverige försöker makthavarna febrilt (nåväl) att komma på hur de ska lösa bostadskris, integration och hushållens skuldsättning.
I Sydeuropa ställs politikerna inför det faktum att 70 000 migranter kan komma att anlända till Grekland den kommande månaden, bland annat som ett resultat av krigen i Syrien och Irak. Storbritannien är eventuellt på väg att lämna EU. Frankrike har drabbats av två terrordåd på ett år, och de konservativa och socialisterna har en farlig fiende i Nationella Frontens ledare Marine Le Pen.
På andra sidan Atlanten verkar det som om den republikanske galningen Donald Trump har en reell chans att bli USA:s nästa president. Lägg till ett Ryssland som lurar i vattnen och svallvågorna av finanskrisen, och det är lätt att bli politiskt deprimerad.
Det tycks bland vissa liberaler finnas en nästan historiedeterministisk inställning att världen per automatik blir bättre med tiden. Det stämmer om man jämför levnadsstandarden och fattigdomen i dag med i början av 1800-talet. Men det finns inget inneboende i tidens gång som gör att utvecklingen går åt rätt håll.
Det är sant att den absoluta fattigdomen minskar, främst tack vare utvecklingen i Kina och Indien, liksom att reallönerna ökat drastiskt sedan mitten av 1990-talet. På många sätt får vi det bättre.
Man kan dock inte endast mäta utveckling i ekonomiska termer. Människors uppfattning om hur det ska gå spelar roll.
Till stor del kan nog den politiska depressionen förklaras med en identitetskris i västvärlden. Globaliseringen har fört mycket gott med sig, men att den homogena nationalstaten utmanas som politisk gemenskap bidrar också till splittring. Kombinerat med den våg av radikala teorier om ”ras” och skruvade versioner av feminism, som på många sätt blivit den ideologiska överbyggnaden bland den intellektuella eliten, och en nynationalistisk rörelse, är det svårt att vara en glad liberal.
Fienden mot det moderna väst är också mer diffus. Rädslan för kommunisterna var förvisso ständigt närvarande under nästan hela 1900-talet, men en Sovjetinvasion hade åtminstone skett någotsånär kontrollerat. Många upplever nog att islamisterna, vår tids största hot, kan dyka upp när som helst och fyra av dödliga skott mot konsertbesökare.
Men man kan väl ändå skratta åt eländet? Knappast. Rädslan har orsakat en nervositet som gör att den som drar ett skämt kölhalas i sociala medier. När människor upplever att deras identitet hotas, må det vara islamister, feminister eller Sverigedemokrater, blir satir extra känsligt. Reaktionerna på Melodifestivalens modifierade nationalsång, eller vinterns diskussion om konst och kränkningar, är exempel på detta fenomen.
Världen blir inte bättre per automatik. Men vad som är glädjande är att det inte heller är en naturlag att utvecklingen går bakåt. Vi människor har ju trots allt gått igenom många kriser tillsammans. Med rimliga politiska beslut kan framtidshoppet börja spira igen.