I Sverige arbetar man, talar svenska och det är svenska lagar som gäller. Detta var budskapet i moderatledaren Ulf Kristerssons jultal. Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S) deklarerade i samma veva (DN Debatt 12/12) att regeringen vill stärka samhällsorienteringen om svenska värderingar för nyanlända.
Svensk politik har länge främst handlat om ekonomi, utbildning och vård – inte säkerhet, språk och normer. Men inte längre. Det är en naturlig följd av att Sverige förändras.
Den givna förutsättningen under den svenska modellens framväxt har varit en befolkning som föds, lever och dör i landet. Vad vi ser nu är både större rörlighet och mångfald. Människor kommer hit från olika länder och kulturer, vissa jobbar i ett land och bor i ett annat, några flyttar till värmen när de blir pensionärer och så vidare.
Därför behöver samhällskontraktet mellan stat och individ klargöras och justeras.
Vad ska den enskilde ha för ansvar och rättigheter? Vad ska man kunna förvänta sig av det offentliga? Hur ska man kvala in till full tillgänglighet till svensk välfärd om man nyligen kommit till Sverige? Samtidigt: vad bör staten göra? Hur ska de offentliga systemen förändras för att fungera i en värld där många människor flyttar ut och in i landet?
Den mest brännande frågan är förmodligen: vad ska det innebära att vara medborgare i just Sverige?
Samhällsbygget vilar på vissa grundvalar. Enligt World Values Surveys undersökningar har svenskar extremt sekulära och frihetliga värderingar, samtidigt som vi har en stor gemensam ekonomi och hög tilltro till staten. Statsindividualism har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh kallat kombinationen.
Utredningar och kompromisser präglar det politiska hantverket. Blocköverskridande överenskommelser som träffas ska gälla över lång tid, såsom med pensionsöverenskommelsen i december.
Att förstå historia och grundläggande värderingar underlättar för alla som lever här. Uppsatta regler gäller alla och måste respekteras. Det handlar också om att tydliggöra förväntningar från båda håll. Samtidigt kan inte alla bli likadana, varför det är viktigt att medborgarskap inte handlar om kulturella saker. Att man försörjer sig, fullgör sina plikter och följer lagen ska vara gott nog. Det vore orimligt att avkräva en hundraprocentig svensk identitet, även om det skulle underlätta.
I det statsindividualistiska Sverige finns det goda förutsättningar att just hitta en rak relation mellan stat och medborgare. Det handlar om rättigheter och skyldigheter. Om förutsättningar att leva upp till dem.
För att behålla legitimitet och harmoni i det svenska samhället behöver begreppen redas ut och kniviga beslut fattas. Ta tjuren vid hornen och lös knepiga frågor som exempelvis på vilka villkor papperslösa ska få en viss typ av vård, utbildning och försörjningsstöd. Ska nyanlända arbeta en viss tid för att få tillgång till hela välfärdssystemet?
Otydlighet gynnar ingen, på ren svenska.