Den första representanten för en utländsk regering som Alex Tsipras tog emot som grekisk premiärminister var inte en företrädare för något av långivarländerna i EU. Det var Rysslands ambassadör.
De grekiska vänsterpopulisterna i Syriza har konsekvent ställt sig på Rysslands sida i Europaparlamentet och bland annat motsatt sig ekonomiska sanktioner.
Denna typ av band till Ryssland förenar Europas populister, oavsett om de hör hemma till höger eller vänster. Franska Front National har exempelvis uttryckt sitt gillande för de ryska idéerna om en paneuropeisk union, där Europa kapar banden till USA och i stället blickar österut. Och Ungerns premiärminister Viktor Orbán talar om hur han vill förverkliga en illiberal stat, inspirerad av Ryssland.
Det är lätt att se vad som lockar de högerpopulistiska och nationalistiska partierna med Putins Ryssland. De delar föreställningen om ett dekadent och mångkulturellt väst, där traditionella familjevärderingar hotas.
Däremot är det betydligt svårare att se vad ett parti som Syriza, som vill bekämpa korruption i Grekland och kämpar mot främlingsfientlighet ser hos Putinregimen. Om det inte var för känslorna för EU.
Även om Syriza tonat ned sitt EU-motstånd i takt med att de närmat sig makten, delar man en önskan om att minska EU:s inflytande med partier som UKIP och Front National, som kräver att Storbritannien respektive Frankrike lämnar EU.
Ryssland blir då en motbild. För vissa grundad i ideologisk övertygelse om de liberala samhällenas moraliska förfall. För andra i en önskan om en ekonomisk livlina bortom EU. Men dessa föreställningar uppstår inte i ett vakuum.
År av ekonomisk kris har runt om i Europa ryckt undan mycket av det europeiska samarbetets legitimitet.
De problem som alltid har funnits i fråga om demokratisk förankring och möjlighet till ansvarsutkrävande, har förstärkts av hanteringen av eurokrisen, som satt bilden att politiken blir densamma oavsett hur människor röstar.
Samtidigt som människor upplevt att de inte har någon möjlighet att påverka, har EU i många länder kommit att förknippas med arbetslöshet och åtstramningspolitik. Det är förödande för ett samarbete som aldrig hämtat sin legitimitet i hur besluten fattas, utan i vilka resultat samarbetet levererar.
När Europas etablerade höger- och vänsterpartier inte förmår erbjuda framtidstro, drivs väljare i händerna på röda och bruna populister som i dag framstår som de enda som ger ett alternativ till fortsatt åtstramningspolitik. Risken är, konstaterar den tyske statsvetarprofessorn och EU-experten Fritz W Scharpf i rapporten “No Exit from the Euro-Rescuing Trap?”, att den ordning som etablerats för att rädda euron äventyrar den europeiska sammanhållning som uppnåtts på andra områden.
Det finns all anledning att vara orolig över Putinkramande populister. Men vi bör vara minst lika oroliga över Europas etablerade höger- och vänsterpartiers oförmåga att hantera den förtroendekris de själva har skapat.