Linda Snecker som är ledamot av kommunstyrelsen i Norrköping, och är Vänsterpartiets ordförande i Östergötland invaldes till riksdagen 2014 där hon nu sägs vara rättspolitisk talesperson.
Hon valde att gå tillbaka i tjänst med en månadslön om 62 000 kronor i månaden samma dag som kammaren upplöstes vid midsommar.
Intill dessa hade hon varit föräldraledig. Som vikarie i hennes ställe tjänstgjorde Torbjörn Björlund som har 8 års riksdagserfarenhet bakom sig.
En erfarenhet som Snecker av allt att döma inte bedömde som tillräcklig för att fylla hennes plats under sommarledigheten.
Linda Sneckers partiledare Jonas Sjöstedt (V) uttalade sig snabbt i Almedalen och sade sig förutsätta att hans östgötska kollega skulle jobba minst 40 timmars arbetsvecka för att göra rätt för sin sommarlön.
Man kan med fog undra om han avser att montera en stämpelklocka vid hängmattan.
Vi får förmoda att han får in tjänstgöringsloggen när hans riksdagskollega stämplar ut och går i förnyad barnledighet i god tid innan riksdagsarbetet återupptas i höst.
För så har hon av allt att döma planerat att göra. Torbjörn Björlund får kanske då åter – om än tveksamt - mandat att vikariera för henne på östgötabänken för Vänsterpartiet.
Ack ja – man kan förstå att efterfrågan på de välavlönade bänktjänsterna på Helgeandsholmen är stor och eftertraktad.
Det – och en hel del annat – har sannolikt en icke föraktlig inverkan på politikerkollektivets inställning till den synnerligen odemokratiska decemberöverenskommelsen.
Som på intet sätt speglar väljarnas åsikter. Våra valda ombud kanske resonerar; även om jag som riksdagsledamot inte tillåts rösta för mitt eget förslag – som kanske mina väljare har inspirerat mig till att lämna som motion – så har jag min månadslön säkrad 4 år framåt.
I en lugn och konfliktfri arbetsmiljö om jag trycker på rätt knapp. Allt är frid och fröjd. Men chansen att bli återvald lär kanske sargas i kanten.Tids nog den sorgen.
Vad jag sa i valrörelsen har förhoppningsvis mina partivänner glömt 2018.
Ibland är politik ett ganska smutsigt hantverk oavsett vilka salvelsefulla uttalanden om samförstånd, jobbskapande och utanförskap som uttalades i Almedalen i förra veckan.
Men det borde finnas en gräns för hur solkigt det kan bli.
När jag som ung kom in i politiken för en herrans massa år sedan var det visserligen ganska häftiga smockor som utdelades i valrörelserna och i den dagliga politiken.
Men det var karaktärsfasta politiker som stod för sitt ord utan vinstintresse, och som i praktisk handling försökte leva upp till vad de lovat sina väljare.
Idag är bilden en helt annan. Ibland spricker masken och då blir det både sorgligt och pinsamt.