Det var en miniubåt som kränkte svenskt territorialvatten i mitten på oktober. Detta har Försvarsmakten kommit fram till efter att ha analyserat ett samstämmigt material. Nationalitetsbeteckning var dock inte möjlig att göra – men heller inte omöjlig att göra ett giltigt antagande om.
Ryssland ökar sina militära provokationer inom alla vapenslag. Så sent som häromdagen flög ett ryskt transportflygplan väldigt nära estländskt och litauiskt luftrum och blev punktmarkerat av stridsflygplan från Nato.
Samtidigt har statsminister Stefan Löfven (S), till och med innan en nyss presenterad och tillika ignorerad utredning om huruvida Sverige ska utreda om det finns behov av ett svenskt Nato-medlemskap, tydligt sagt att medlemskap inte är önskvärt.
Löfven leder en regering som återkommande beskrivs som en av de svagaste i modern tid. Men orsaken är inte enbart att regeringen har ett svagt parlamentariskt mandat, utan att det inom den finns diametralt motsatta uppfattningar om verkligheten.
Försvarsfrågan är den, för rikets säkerhet, enskilt viktigaste. Miljöpartiet kan inte beskrivas som något annat än ett försvarsfientligt parti. Det märktes inte minst då Löfven vid presskonferensen om kränkningen i ordningsföljd nämnde växthusgaser och ebola som större akuta säkerhetspolitiska problem än Syrienkriget. Så ser ”feministisk säkerhetspolitik” ut.
Växthusgaser och ebola är allvarliga frågor, men i relation till diskussioner om ökade anslag för svenskt försvar varken relevant eller seriöst.
Undervattenskränkningen är även en utmaning för moderat försvarspolitik. Efter åtta år av nymoderater är Försvarsmakten i stora behov av ökade anslag.
Mellan tummen och pekfingret, där tummen är en feministisk säkerhetspolitik och där pekfingret är försvarsanslaget, sitter försvarsminister Peter Hultqvist (S) i en inte helt avundsvärd position, där han ska förvandla försvarsberedningens politiska slutsatser till någon form av praktisk tillämpning inför 2015 års försvarsbeslut.
En process som lär följas med road blick från Kreml.