De 80 dagar som gick från riksdagsvalet till det att statsminister Stefan Löfven (S) förklarade att det ska hållas extraval den 22 mars kan bäst förstås som en lång serie politiska misstag.
Alliansen låste sig tidigt vid sin egen budget och avvisade alla förhandlingsinviter från regeringens sida. I själva verket är det tveksamt om något förhandlingsbud hade kunnat ändra Alliansens position. Att avsätta regeringen var från början överordnat möjligheterna att påverka politiken.
Samtidigt underskattade Löfven allianssammanhållningen och konsekvenserna av samarbetet med V, och framstod som mer intresserad av att splittra de borgerliga än av att formulera en politik som faktiskt kunde vinna riksdagens stöd.
Det är misstag som grundar sig i en oförmåga att orientera sig i ett nytt politiskt landskap.
Allianssamarbetet har gjort att banden mellan de borgerliga partierna är starkare än någonsin tidigare, vilket också innebär att kostnaden i väljarstöd och trovärdighet för det parti som ensamt skulle gå över blockgränsen potentiellt är mycket hög. Samtidigt har den traditionella mitten, som Löfven vände sig till, blivit något av en socialdemokratisk fiktion i och med att C och FP kommit att inta allt mer högerorienterade positioner. De verkliga mittenpartierna är i dag S och M.
Socialdemokraternas försvagning och SD:s inträde i politiken innebär dessutom att inget av de traditionella blocken kommer att kunna bilda majoritetsregeringar inom överskådlig framtid.
En del tycks drömma om att nyvalet i mars ska ändra på detta, och beter sig därefter. Men inget tyder på det.
Konsekvensen av detta blir att det i praktiken bara finns två alternativ. Det första innebär att de borgerliga gör upp med SD om minskad invandring i utbyte mot stöd för en Alliansregering. Det skulle inte bara göra Sverige till ett sämre land, det vore också ett svek mot alla de borgerliga politiker och väljare som vill se en liberal migrationspolitik.
Kvar finns då alternativet att hitta uppgörelser över blockgränsen. Löfven försökte, men insåg först timmar innan budgetomröstningen att det kräver förhandlingar med Alliansen som helhet. Det kan innebära regelrätt samarbete i en koalitionsregering eller, mer sannolikt, att man sluter uppgörelser på centrala politikområden, men är överens om att ett av blocken ska styra landet.
I många länder är sådana samarbeten och förhandlingar politisk vardag. Men det har under hösten visat sig vara en uppgift övermäktig såväl mästerförhandlare som samhällsbärare i Sveriges riksdag.
Inför valet den 22 mars måste både Alliansen och de rödgröna ge besked om hur de tänker hantera ett valresultat snarlikt det i september. Att som Göran Hägglund (KD) konstatera att ”det är en svår nöt att knäcka” räcker inte.