”För svensk del är de begränsningar som hänsynen till suveräniteten och den nationella handlingsfriheten uppställer gränssättande för försvarssamarbetets fördjupning. Samtidigt begränsas därmed på ett väsentligt och grundläggande sätt effektiviteten i våra internationella försvarssamarbeten. Dessa omfattande samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, bringar oss så nära Nato att vi knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära. (min kursivering) En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras”.
Texten ovan är hämtad ur den i dagarna publicerade utredningen om det svenska försvarets svaga status efter den mycket kraftiga avveckling och omorganisation som fortsatte 2006, och som vi i dag tvingas se resultatet av.
Ett nationellt försvar som när en falsk förhoppning om att få hjälp från Natogrannarna om någon del av vårt land skulle invaderas av främmande makt. Gemensamma övningar i fred i all ära, men kommer de facto inte att räcka längre än till dagens svaga försvarsförmåga; ett begränsat område, sannolikt i första hand Stockholm i 3-4 dygn.
Utredningens rekommendation bör således följas. En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.
Dagens socialdemokratiske försvarsminister Peter Hultqvist från Dalarna har tydligen alla hästarna inne, och borde kunna övertyga sig själv och sina (S)-kolleger i regeringen att följa utredningens rekommendationer.
Även om han tyvärr omges av en samling Putinkramare av annan politisk kulör, som trots vad som ännu pågår i Ukraina fortfarande tror sig leva i den eviga fredens tidevarv.