Det brukade handla om ”högern”. Men när personer till vänster i dag talar om sina politiska motståndare handlar det allt oftare om ”liberalerna”. Samtidigt befinner sig många av partierna som gör anspråk på att företräda liberalismen i kris. Folkpartiet gjorde i år sitt näst sämsta val någonsin, tyska FDP har trillat ur förbundsdagen och de brittiska Liberaldemokraterna riskerar att utplånas i vårens val.
I början av året kom journalisten Per Svensson ut med boken ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” som tar avstamp i just detta. Svensson lyfter fram frånvaron av stora visioner som en anledning till att många har kommit att ogilla liberaler. Det är mycket lättare att älska den som säger sig veta hur ett bättre samhälle ska se ut, än den som inte kan lova annat än människors frihet.
Men problemet ligger djupare än så. För många liberaler har anti-utopismen kommit att förväxlas med ett försvar för det existerande samhället.
Liberaler älskar att lyfta fram historiska segrar. Men sällan tycks man vilja lära av hur dessa blev verklighet. När Karl Staaff i början av 1900-talet väckte högerns vrede i striden om demokratin handlade det om att ifrågasätta den existerande maktordningen. I dag söker liberaler inte sällan sina fiender bland dem som ifrågasätter privilegier och ofriheter.
De senaste åren har liberaler ägnat oändligt med tid åt att angripa vänsterns anti-rasister när man trots allt borde stå stå på samma sida i kampen mot rasism. Det har heller inte gått många dagar utan att liberaler ironiserat över varningar om tilltagande ekonomisk ojämlikhet, trots att det i längden hotar både demokratin och kapitalismen.
I liberalismens strävan efter frihet finns en radikalitet, ett löfte om individuell befrielse. Kanske blir det, som Per Svensson skriver, tydligast i intresset för utbildningsfrågorna. Där ryms den potentiellt samhällsomstörtande tanken att vi genom bildningen kan växa som människor och omforma samhället. Men i dag är budskapet från många liberaler att utbildning är viktigt för att klara konkurrensen från Kina.
När liberalism i dag har blivit ett skällsord, eller upplevs som ointressant, handlar det om liberalers oförmåga att se hur människors frihet hotas eller inskränks i dagens samhälle. Det är en iakttagelse som berör svenska liberaler i allmänhet, men kanske i synnerhet de som identifierar sig med Folkpartiet.
I FP:s eftervalsarbete har det talats om att partiets politik måste bli mer relevant i människors vardag. Det låter som, och kan eventuellt vara, en önskan om att bli ännu ett ideologiskt urvattnat parti till höger om mitten. Men det skulle lika gärna kunna handla om viljan att ständigt ifrågasätta privilegier och maktstrukturer som inskränker människors självbestämmande. Oavsett om ofriheterna uppstår i relation till staten, på marknaden eller i familjen.
Ett sådant vägval gör kanske inte FP till ett parti för alla. Men det skulle ge FP ett existensberättigande som partiet annars riskerar att förlora.