Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas vikarierande partiledare, har just meddelat att de ämnar utlösa regeringskris: ”Sverige håller på att slitas itu” säger han efteråt. Uttrycket är bekant, om än i annan språkdräkt.
Det är den 6 oktober 2013 och partiledarna drabbar samman i SVT:s partiledardebatt. Stefan Löfven (S) riktar sig till Fredrik Reinfeldt (M): ”Sverige är i botten ett fantastiskt land, men det är något som håller på att gå sönder och ni måste se det.”
I sitt valmanifest "Kära framtid" skrev S att Sverige förvisso är ett bra land att leva i, men: ”I dag känner många att något håller på att gå sönder". Men vilka är dessa ”många”? Många rödgröna väljare? Många svenskar? Många politiska strateger på Sveavägen 68? Många sverigedemokratiska väljare? Det ges inga svar. Alla antas förstå. Någonting håller ju på att gå sönder.
Det är infernaliskt eftersom det förleder mottagaren att tro att avsändaren har identifierat ett samhällsproblem när den i själva verket har skapat ett. När någonting är odefinierat, så blir det också allt och inget. Det blir dået, nuet och framtiden. Det blir övermäktigt, okontrollerbart, ett semantiskt massförstörelsevapen.
Men det var inte Löfven som osäkrade vapnet. Den 26 mars 2011 håller den förre S-ledaren Håkan Juholt sitt bejublade installationstal på partiets extrakongress. Det är där det börjar.
"Jag känner – och jag tror det är en känsla som väldigt många delar – att någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar." I en intervju med Sveriges Radio tidigare i år framkom det att just dessa ord, på klassiskt Juholt-manér, var improviserade direkt i talarstolen.
Socialdemokraternas nutida enskilt mest använda frasering, detta nervgift till politiskt retoriskt grepp, var resultatet av ett känslomässigt infall, en retorisk passion med alla dess böjelser för romantisering och överdrift som kännetecknar Håkan Juholt. Håkan Juholt kände. Håkan Juholt trodde. Orden borde ha klingat av och förträngts i samband med Juholts fall. Men så blev det inte. Och det finns en anledning till det.
Håkan Juholts politiska arv är en mångbottnad tragedi. Hans partiledarskap var ett personligt haveri som kom att bli dödsrunan över en stolt folkrörelses sista dödsrosslingar.
Inte märkligt att Socialdemokraterna tog uttrycket till sitt hjärta – de gjorde tillståndet för sin politiska rörelse till berättelsen om ett helt land. ”Sverige håller på att gå sönder för att vi som parti gör det”. Men i förnekelsens förlåtande tillstånd har ”Socialdemokraterna” förträngts och blivit till ”Något” som håller på att gå sönder.
I denna självupptagenhet frodas också aningslösheten. Ansvarslösheten. Och upprepas någonting tillräckligt ofta blir det också sant.
Socialdemokraterna var Sverigedemokraternas främsta valarbetare. SD skördade vad som (S)åddes. Stefan Löfvens regeringsproblem är inte ett parlamentariskt problem – det är en välförtjänt moralisk konsekvens av ett oansvarigt språkbruk. Juholt myntade det. Men Löfven bar ekot.