LIBERAL ASPEKT
Min bestämda uppfattning sen ungefär fem år tillbaka har varit att det inte bör vara ett självändamål för liberala och borgerliga partier att till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från regeringsmakten.
Resonemanget har byggt på att det sakpolitiska innehållet är det intressanta. De partier som kan tänka sig att bygga ett regeringssamarbete på både Socialdemokraterna och SD försätter sig rimligen i en betydligt bättre förhandlingsposition om det inte på förhand låser sig till det ena eller det andra partiet.
När Liberalerna gick in i valrörelsen 2022 hade partiet däremot redan bestämt sig: Sossarna skulle bort från sin ställning som regeringsparti och regeringssamverkan skulle ske tillsammans med SD, M och KD. Till följd av detta hade de senare partierna i stort sett inget att förlora på att köra över Liberalerna i snart sagt varje fråga.
Resultatet blev därefter. SD fick rollen som shadow director med maximal politisk makt men med minimalt politiskt ansvar medan L fick – genom sina ministerposter – politisk makt som lite krasst inte kan klassas som mer än ceremoniellt, samtidigt som det politiska ansvaret är maximalt.
Den som misstror min analys vill jag ge en utmaning: Lusläs Tidöavtalet och hitta en punkt med materiell politisk innebörd som inte hade blivit till utan att Liberalerna var med i samarbetet. Om en sådan hittas, besvara då frågan om den eller de punkterna inte hade kunnat förhandlas fram i en uppgörelse med vänstersidan.
Även om vi begränsar oss till de punkter i januariavtalet som faktiskt gick igenom riksdagen är det liberala utfallet betydligt bättre än det som bara fram tills nu har genomförts av Tidöregeringen – och då satt inte ens något liberalt parti med i regeringen.
Liberalernas partiledare och regeringstjänstemän gränsar till skenhelighet när de “skryter” om liberala vinster inom ramen för Tidösamarbetet. Som till exempel att prostituerade minsann inte längre ska kunna utvisas på den nya tilltänkta grunden om “bristande vandel”. Eller övriga resonemang i stilen “det hade blivit värre utan oss”. För nej, det hade det inte. Liberalerna är en nödvändig förutsättning för att Tidöavtalet blir av över huvud taget.
Ett drygt år in i regeringssamarbetet är det svårt att på ren sakpolitisk grund betrakta regeringsskiftet som en liberal framgång. Faktiskt oavsett huruvida man betraktar SD:s frånvaro i förhållande till regeringsmakten som ett självändamål eller ej.
Mycket få steg har tagits eller ens aviserats för en mer liberal ekonomi, ens på samma sätt som januariavtalet – trots en marknadsliberal övervikt på pappret till skillnad från då.
Samtidigt har flera reformer rullats ut som på avgörande sätt kringskär rättsstatliga värden. För att bara nämna ett exempel i mängden tillåter vi snart kameraövervakning med ansiktsigenkänning. Något som för bara några år sen betraktades som ett skräckexempel från den kinesiska diktaturen.
Sverige går en antiliberal framtid till mötes när SD i reell mening sitter som regeringsbärande parti. De marginella liberala krafter som ännu finns kvar i regeringen konfronteras kommande år med ett större moraliskt kval mellan principer och karriärism än det som mötte dem under valåret, när de nu har positioner att förlora.