KULTURKRÖNIKA
När mina barn var små läste jag för dem. Varje kväll vid läggdags, om ingen annan la dem.
Det var så fantastiskt. Den ena ville bara höra Bamse, som ju är jättegullig men kanske inte nio år i rad. Jag kom på mig själv att nynna variationen ”Heja Bamse, elakast av alla, och han tycker bara om att slåss” när barnet inte hörde.
Bara för att stå ut. Och nån enstaka gång även när barnet hörde för att hon inte skulle bli totalt snällhetsimpregnerad. Den andre ville bara höra Harry Potter. Hela serien gånger två.
Sen kunde han läsa och drog igenom böckerna tre gånger till själv. Jag skröt som tusan om mitt läsande barn. Fast när han var sådär elva år la han av. Harry Potter var färdigbearbetad och det fanns ingen bok som var bättre så det blev spel i stället. Suck.
Nån gång under den där perioden försökte jag mig på högläsning framför brasan. Såg framför mig hur hela familjen skulle sitta där och vi skulle turas om att läsa och brasan skulle spraka och vi skulle äta nötter och sakta vifta på våra tår.
Barnen såg överseende på mig och sa javisst men ursäktade sig efter två och en halv minut. Den ene gick och spelade i stället efter att ha klappat mig på huvudet och den andra dök ner i sin mobil efter att sagt ”lilla mamma” med sån ömhetsdrypande ironi som bara barn kan åstadkomma.
Det var skönt, då fick jag ett kvitto på att min elaka bamse-sång funkat.
Läsa är viktigt. Det är grunden till allt. Eller i alla fall nästan allt. Läsning öppnar världar. Såna som finns, såna som fanns, såna som kommer att finnas, såna som aldrig kommer att finnas.
Häromdagen gav jag och några vänner alla politiker i regionstyrelsen ett par julklappsböcker. Vi vill uppmuntra dem för allt jobb de lägger ner och för att de i alla försöker styra den här regionen.
Så himla lätt tror jag inte att det är. Vi ville ge dem böckerna också för att båda handlar om det allra viktigaste. Hur vi (inte) tar hand om de mest utsatta i vårt samhälle. Och vilket slöseri med mänskliga resurser det är. Många skattekronor rätt in i svarta hålet. Många människoliv som förstörs.
Den ena boken heter ”Dom som stod kvar” av journalisten Thord Eriksson. Årets viktigaste bok. Den handlar om ett antal asylsökande ensamkommande och deras svenska vänner och familjer. När man läst den vill man bara riva systemet och bygga upp det igen.
Den andra har jag skrivit tillsammans med Hasebullah som bodde hos oss i flera år. Han hamnade i förvar i somras och började skriva dagbok därifrån. Det är ingen vacker läsning.
Förvaren är en skamfläck i det svenska rättsystemet. Det tycker vi är viktigt att regionstyrelsens politiker får veta.