Krönika
Den första gång vi sågs var det längden, den gängliga lekamen som slog mig med respekt och så den där röda flugan och den mörka kalufsen. Vi vickade båda för att finansiera studierna.
Han som svensklärare, jag som gymnastiklärare. En av kollegorna anförtrodde mig, att han var lite annorlunda, att han skrivit en bok, att han var författare. För en som trott att idrott var viktigast i världen blev detta möte avgörande på ett sätt som jag inte kunde ha väntat mig. Men den stora saken var inte den att han imponerade med intellekt, han var som jag själv närmast en idrottsidiot. PO Enquist, hette han.
På lunchrasterna fann vi samspråket i det stora gemensamma intresset, men så småningom också litteraturen, jag hade ju själv skrivit lite i blindo om livet och kärleken. Man var dubbel. Och dubbel var verkligen också PO.
Och PO tog träningsprylarna med sig, vi körde några gemensamma pass efter skolans slut. Gympasalen stod ju till vårt förfogande. Jag plockade fram höjdhoppsställningen och nedslagsmattorna och där upplevde vi stunder av gemensam lycka över att kunna spänsta över en ribba, uppleva den där sköna svävande känslan i luften vid passagen över ribban. Och de där rytmiska stegen i anloppet, som en trumvirvel, hej här kommer jag.
”Inte”, sa PO en dag, ”ska du ta dig in på GIH, du kommer att tröttna, gymnastiklärare hela livet, tänkt dig själv. Läs litteraturhistoria istället, det är fan så mycket roligare och fortsätt skriva om du nu har börjat.”
Och så blev det. Att jag 1964 lyckades hoppade över 2 meter för första gången, samtidigt som mitt förstlingsverk ”I Blindo” gavs ut uppmärksammade PO i ett litet brev, där han grattade till bokens utgivning, men än mer berömde mitt 2-metershopp. Allt det här skulle jag kanske inte ha funnit anledning att berätta, om det inte vore för det tredje gemensamma intresset: politiken: ”Jag är Socialdemokrat, ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det” sa PO, vid något tillfälle under en intervju på 70-talet. Och det var ju precis, som jag själv upplevt det. Det radikala 60-talet hade ju många gånger lämnat mig tvivlande om jag i själva verket inte var lite mer ”vänster”. Som tiden då var. Då kom det där uttalandet av PO, att bli till ett fantastiskt försvar, som jag kunde använda mot alla de som hade så svårt att förstå, att man kunde vara ”betongsosse” som PO skämtsamt sa, när ha klarlade sin politiska position. Det var något som också Olof Palme uppmärksammade och därför fann honom lämplig för det särskilda uppdrag han fick att medverka vid utformningen av 1974:s reformprogram för kulturen. Då nydanande och storartat. Jag tror PO:s inflytande var stort.
Så är han, PO Enquist, sammantaget för mig den store författaren och den radikale socialdemokrat som jag kunnat luta mig mot, när socialdemokratisk politik emellanåt kommit att kännas svårförståelig. Hans död var väntad men ändå tragisk. Därför vill jag minnas, att PO var också någonting mer, som vi inte får glömma, en väldigt vanlig kille som förstått fascinationen i den fysiska prestationen, som en gång kunnat känna glädjen över att slå ett personligt rekord, känna lyckan som en berusning strömma genom kroppen, när man presterat något på höjden av sin förmåga, känna att allt en gång var möjligt och därför stannat kvar i ens medvetande som ett nostalgiskt minne.
Jag vill sluta med att lämna ett boktips: Läs idrottsromanen ”Sekonden”, där PO ger en djupdimension av vad idrotten kan vara och dessutom lyckas förklara varför rekord alltid måste slås, till vilket pris som helst.