Visst har du, eller har haft en klurig gubbe i din närhet? Vår vedleverantör bor i grannsocknen och har utarbetat en egen modell av vagn som han levererar veden i. Det speciella är att den matar av veden i stället för att tippa av den. På så vis begränsar inte takhöjden i vår lada möjligheten för honom att leverera all ved under tak. Han är en typisk klurig gubbe: Problem identifieras och löses på egen hand.
Min pappa, som gjorde sin himlafärd för snart tre år sedan, var också en typiskt klurig gubbe. Ingen sak var för billig för att ges chansen att bli lagad av honom. Mitt absolut bästa exempel på klurigheten är att han på något sätt lyckades laga deras frysskåp med glasspinnar. När jag mötte honom för sista gången i livet berättade han osedvanligt stolt för att vara honom för våra kompisar på besök om insatsen. De förstod storheten i reparationen och han var glad och nöjd. Ett fint sista minne av pappa, den kluriga gubben.
Kluriga gubbar kallar sig inte själva för kluriga. De tycker oftast att deras insatser inte är något speciellt. När jag berömmer vedleverantören vill han hellre prata om vad som inte är så bra med vagnen. Är inte sidorna lite dåliga? När jag försökte berömma pappa någon gång så kunde han sträcka sig till ”det blev inte så pjåkigt”. Sällan mer än så.
Kluriga gubbar har sällan akademisk skolning, kan ha men är absolut inte avgörande för klurigheten. Avgörande är nyfikenheten och drivkraften av det cirkulära som det kallas nu.
Ingenting får gå till spillo utan en ordentlig arbetsinsats för att bli reparerat. Ingen uppfinning får inte bli uppfunnen utan några rediga försök och omotiverat många arbetstimmar. Just för att kluriga gubbar aldrig räknar in arbetstiden. Då skulle det sällan gå ihop. Man kan liksom inte laga någonting i två timmar med silvertejp och plastic padding när man köper en ny på byggvaruhuset för 149 kronor.
Kluriga gubbar har ofta uttryck som börjar på ”mja...” följt av en klurighet. ”Lite för kort i ena änden” är en favorit. Kluriga gubbar vill gärna kommentera den rutiga färgen i Tomtens verkstad med uttrycket ”en sådan färg skulle man ha”. Kluriga gubbar säger inte det bara för att muntra upp dina yngre kusiner. Kluriga gubbar vill ha den färgen på riktigt. Tur att den inte finns för då hade Gotland varit rutigt i varje vrå. För på Gotland myllrar det av kluriga gubbar. Låg medelinkomst och långt till affären har hjälpt till.
Men då till frågan som varje vaken läsare ställer sig så här långt in i krönikan. Är den kluriga gubben på utdöende nu när konsumtionssamhället är i sitt klimax och du kan köpa verktyg för en femhundring som varje vettig person förr i tiden samägde med tre grannar? Svaret är nej och skall bevisas med anekdotisk bevisföring. Jag har två vuxna barn som är 27 och 30 år som är två riktigt kluriga gubbar. Problem är till för att lösas, det finns många saker kvar att uppfinnas. Det tycker jag känns cirkulärt och mycket fint.