LIBERAL ASPEKT

För många framstår vänsterutopin om sex timmars arbetsdag som mer vänster än utopi. 

Det är lätt att förstå varför, i alla fall om lönenivån ska kvarstå. Kostnaden skulle bli skyhög och många jobb skulle försvinna utomlands. 

De kommunala försök som utvärderats har inte heller lett till så positiva resultat som förespråkarna hoppades. Men likväl – visst skulle vi egentligen vilja jobba mindre? Det borde vi nämligen kunna. 

Sedan 40 timmars arbetsvecka blev norm i Sverige 1973 har vår produktivitet fördubblats. Varje person som arbetar skapar i genomsnitt ett dubbelt så stort värde varje månad som hen gjorde då. 

Ett ofta upprepat påstående, särskilt bland förespråkare av arbetstidsförkortning, är att vanliga arbetare knappt fått ta del av denna ökning. Det stämmer inte. 

Reallönerna, det vill säga löneökningarna minus inflationen, har ökat med 60 procent sedan mitten av 1990-talet. Sedan 1960-talet har de nästan tredubblats. 

Vanliga anställda har definitivt fått del av kakan, och vi har valt att ta ut nästan hela den delen som mer pengar i plånboken. Det har i de flesta fall varit rationellt, men det måste inte alltid vara det.

Nästa år kommer kakan troligtvis återigen att växa, och vi kommer återigen att få ta del av den. På 2000-talet har lönerna i snitt ökat med tre procent årligen. 

Den som väljer att gå ner tre procent i arbetstid skulle kunna jobba en timme mindre i veckan. Den som gör det fem år i rad kan jobba sju timmar per dag. Och så vidare. 

Naturligtvis är det ingenting för alla. En del behöver varenda krona för att ekonomin ska gå ihop. Andra jobbar på arbetsplatser eller i branscher där det inte är möjligt att gå ner i arbetstid. 

Men för många skulle det faktiskt fungera rätt bra: Gemene man har det gott ställt i Sverige. SCB har beräknat att den genomsnittliga barnfamiljen skulle ha råd att försörja en lika stor familj till. Större arbetsplatser behöver inte förlora något – om de kan anställa en person till istället.

Beslut om förändrad tjänstgöringsgrad bör därför tas vid de vanliga avtalsförhandlingarna mellan arbetstagare och arbetsgivare. 

Lagstiftning om kortad arbetstid med bibehållen lön skulle helt enkelt vara för dyrt, och om det innebar minskad lön skulle det slå mot dem med de lägsta inkomsterna. 

Vän av ordning kan här påpeka att detta redan är möjligt, men att det verkar som att parterna helt enkelt inte vill. Visst, men fler borde faktiskt vilja. Eller åtminstone överväga det. Att vara ledig rockar nämligen. 

Mer tid för nära och kära, fritidsintressen eller bara längre tid för att äta frukost och läsa tidningen på morgonen. För många skulle den tiden öka livskvaliteten i större utsträckning än värdet av några extra hundralappar.

Som grädde på moset är att byta ut lön, som i förlängningen blir konsumtion, mot ledighet en av de grönaste transaktioner du kan göra. Och att förvandla sin ökade produktivitet till mer tid att göra vad man vill med borde kunna tilltala även den som är höger. 

Det kanske inte är något för alla. Men det är något som både fackförbund och anställda borde fundera på. Ledighetslinjen måste inte vara vänster.