Jag engagerade mig politiskt för att jag hade en vilja att förändra. Den viljan brinner ännu i mig. Det upphör aldrig att fascinera mig vilka olika vägar olika människor väljer för att åstadkomma förändring. Ett exempel - som jag funderat mycket över de senaste månaderna - är de fattiga och utsatta EU-migranterna. Parallellt med att många gotlänningar ideellt lägger sin lediga tid på att hjälpa till vid härbärget, engagerar sig andra, som jag känt sedan jag var barn, med en sällan skådad glöd i diskussioner på nätet och live, för att förbjuda tiggeriet.
Smaka på det: förbjuda tiggeriet. För mig är det en fullkomligt absurd tanke, som går helt på tvärs med min människosyn, men också på tvärs med hur jag tror att vi ska bygga vårt samhälle. Vad sker om tiggeri förbjuds? Löser det någonting i ett större perspektiv? Försvinner fattigdomen för att vi förbjuder sysselsättningar som håller den tillfälligt stången? Jag landar i ett nej. Om och om igen.
Våra gotländska tidningar hade häromdagen en notis, där historieprofessorn Dick Harrison yttrade sig kring tiggeri med följande ord: ”Tiggeri har funnits så länge det funnits fattigdom”. I notisen går även att läsa att tiggeri förbjöds under 1800-talet och att det ”fungerade någorlunda”. Dock framgår inte på vilket vis det fungerade någorlunda eftersom notisen avslutas med följande ord av samme Harrison: ”det enda som fungerat och som verkligen krossat tiggeriet, det var välfärdssamhällets framväxt”.
Det känns som en så befriande slutsats i tider av hets om förbud och förtroendevalda som vill kunna ”handla ifred”. Det är välfärden (och arbetstillfällen) som är lösningen och det är också välfärd för fler som var själva tanken med att till exempel Rumänien (varifrån många utsatta människor nu söker sig bort) för några år sedan äntrade EU. Sverige, och EU, måste fortsätta sätta press på Rumänien, som i och med inträdet fick tillgång till en mängd fördelar men som därmed också förbundit sig till en hel del ifråga om allas lika värde och tillgång till grundläggande samhällsservice.
En tråd jag bland annat kommer att fortsätta dra i - apropå välfärd - är de hitresta EU-migranternas rätt till sjukförsäkringskort från sina hemländer. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är sant, också ifråga om EU-migranterna. Att se till att fler får tillgång till välfärd framstår som så mycket mer långsiktigt, och därtill humant, än att förbjuda tiggeri. Förbud vore enbart kosmetika, under vilken fattigdomen skulle fortsätta växa.