Krönika
Nu måste jag gå i försvar för mjölken, denna barndomsdryck. Jag älskar mjölk. Finns det någon godare dryck än ett glas kall mjölk med isbitar i. Det slår utan tvekan både öl och vin till maten. För att inte tala om ett glas iskall mjölk och chokladkola. Det är mums. Speciellt om det är Wallins chokladkola från Katthammarsvik. Hopplöst att få tag i efter sommaren, när butiken i Kattvik stängt. Då får man ta Gotlandsfärjan som är den enda som året runt saluför denna chokladkola som smakar barndomsjular. Ica Maxi har lagt av den i sin sortering och man kan fråga sig varför denna gotländska produkt inte finns i flera av öns affärer. Men nu var det inte kola utan mjölk det skulle handla om. Jag har druckit litervis med mjölk genom åren och det som sas när jag var barn, var att det kunde leda till åderförkalkning. I stället fick jag tvillingar som vägde 7.5 kg, varav av ett barn av paret föddes med två mjölktänder. Den gode maken hade satt mig på foderstat det vill säga jag skulle inmundiga minst 1 liter mjölk om dagen för att inte bli urkalkad vid en graviditet. Numera äter jag blodfettssänkande tabletter, antagligen för att gynna läkemedelsföretag som gör snabba vinster på liknande medicin, i stället för att forska på hjärnblödning och alzheimer.
Den godaste mjölken jag druckit var den Stånga mejeri producerade. Men det varade inte länge. Och jag saknar detta lilla mejeriföretag. Sen dess har mjölk jag köpt ofta surnat alltför fort före utgångsdatum oavsett produkt.
När man började homogenisera mjölk och slog sönder fettpartiklar för att grädden inte skulle flyta upp, så påstås det påverka kropp och blodkärl eller nåt sånt. Det får inte mig att avstå från kall mjölk. Ett glas kall mjölk sömnlösa nätter och en hembakt slät bulle med mycket smör på. Så Gudagott. Om mjölk är farlig så gäller det väl också för bordsdricka som öl, vin och sprit som inmundigas till helg som söcken.
Nu skall det vara havremjölk och all annan sorts mjölk, jag aldrig hört talas om. Allt borde väl heta dryck.
Samma dystra effekt på mjölkbönder som nu, hade i början på 1990 talet drycken Ramlösa. Då ville ingen heller dricka mjölk. Ramlösa konkurrerade hårt med mjölken. Jag minns en lantbrukarkvinna som kände att hennes arbete i ladugården var tröstlöst. ”Ingen vill längre ha min mjölk”, sa hon uppgivet. Och i nästa andetag kom frågan, ”Känner du till något arbete jag skulle kunna utföra, där jag får sova middag”?