Frågan om den framtida kalkbrytningen på Gotland är högaktuell. I norra Sverige finns samma debatt och precis som på Gotland handlar det om riskerna med vatten och miljö. Dessutom oro för att gruvföretagen inte ska ha ekonomi att återställa miljön när brytningen avslutas.
Ett tydligt exempel är Northland Resources omskrivna gruva i Kaunisvaara utanför Pajala. Ett gigantiskt dagbrott mitt i ödemarkens myrland, med den åtråvärda järnmalmen bara några meter under markytan. Men de ekonomiska kalkylerna var optimistiska och det slutade före jul med den största konkursen i Sverige någonsin.
Frågan är: Finns pengar till att ”städa upp” om det inte blir någon nystart? Och även om det blir nystart är fyndigheterna som vid all mineralhantering ändliga och räcker ofta bara tjugo år. Efterlängtade jobb skapas, men sedan?
Många andra länder tar ut olika former av gruvskatt, men i Sverige betalar företagen bara mineralersättning till staten med en halv promille av värdet på bruten malm. Marginellt och förklaringen till att allt fler utländska gruvföretag riktar blickarna mot Sverige.
Frågan om en svensk gruvskatt måste därför lyftas i den politiska debatten. Det är inte rimligt att utländska företag ska bedriva något som ibland liknar rovdrift utan att delar av vinsterna stannar kvar i vårt land. Och ett argument är att säkra ekonomin för framtida återställande och åtgärdande av eventuella miljöproblem.