Något som ofta glöms bort vid gripanden av personer misstänkta för allvarliga brott är ordet integritet. Kvällspressens löpsedlar frossar i bilder och rubriker och en del personer inom polisen läcker känsliga uppgifter.
Man vänder ut och in på de misstänktas privatliv, speglar barndomen och redovisar gamla skolbetyg. Ungdomskamrater och grannar ställer villigt upp på intervjuer och bilder.
Tyvärr kan man konstatera att många tydligen är intresserade av att läsa allt detta och det långt innan personerna är dömda för brotten de misstänks för.
Jag tror inte att någon vill ha sin levnadshistoria uthängd till full offentlighet på detta vis.
Om man ska hitta något enda positivt i ovanstående beskrivningar, så är det att de kanske kan öka allmänhetens förståelse för varför det gått snett och förhoppningsvis öka kraven på bättre vård och hjälp för problempersoner i ett tidigt skede. En hjälp som nu oftast kommer för sent.
Många kräver i dag fler poliser, men det bästa är att försöka lösa problemen innan de når polisiär nivå.
För många gånger skymtar nämligen i dessa historier tragiska uppväxtförhållanden och miljöer som bidragit till att de spärrar som ska slå till hos en människa när det gäller våld aldrig utvecklats eller också satts ur funktion.
Fler borde reflektera över detta ohejdade utlämnande av personers innersta privatliv och betänka att ingen är skyldig förrän domen fastställts.