Det har debatterats och protesterats i åratal kring ansökningarna om utökad kalkstensbrytning på norr. Oron har hela tiden gällt den framtida vattentillgången och riskerna för grundvattnet och Bäste träsk.
Förespråkarna anser att riskerna kan förutses, alltså den klassiska övertron på teknikens seger över naturen. Det gamla uttrycket ”ingen vet vilken väg vattnet tar” tål att upprepas.
Rent vatten är en grundförutsättning för allt liv, men tyvärr frodas dubbelmoralen bland många politiker. För när det gäller kalkstensbrytningen har nästan alla i kör utropat: ”Vattnet först, sedan jobben!”.
Men det vore en överdrift att påstå att huvuddelen av politikerna tagit strid för just vattnet och istället har nog de flesta litat på att tekniken löser vattenfrågan.
Men även om regionen planerar en storskalig anläggning för avsaltning av havsvatten kan inget ersätta rent grundvatten. Och hur lockande känns det att dricka vatten från ett av världens mest förorenade innanhav så fullt av gifter att vi avråds från att äta för mycket av vissa fiskarter fångade i Östersjön? Många olika aspekter ska vägas samman och förutom vattnet handlar det om jobben och behovet av kalk till olika industriprocesser.
Men långt ifrån alla experter är eniga i frågan om stenbrottens framtida påverkan på vattnet och en eventuell brytning måste bli rätt från början. Det ges bara en chans ”för ingen vet vilken väg vattnet tar”!