När jag möter turister brukar jag roa mig med en liten ovetenskaplig enkätundersökning, där huvudfrågan är varför de valt just Gotland som besöksmål.
Ofta blir svaret tillgängligheten till naturen och det är en uppfattning som jag delar. För en sak som fortfarande efter snart trettio år på Gotland fascinerar mig är de lättillgängliga stränderna.
I Sörmland, där jag växte upp, är det i stort sett helt omöjligt att besöka andra stränder än badplatser och naturreservat på grund av bommar och förbudsskyltar.
Låt oss därför slå vakt om våra stränder och den attraktionskraft de utgör. Värt att tänka på när storslagna exploateringsplaner i strandnära lägen lätt kan förstöra framtiden för den ständigt ökande naturturismen.
Under en resa på Inlandsbanan för några år sedan funderade jag över vad det är som gör att amerikaner och japaner som sett det mesta i världen väljer att skaka fram två dagar i en rälsbuss? Jo, den enkla, exotiska och orörda naturen.
Som stoppet vid Björnidet i Orsa Finnmark. Rälsbussen stannar mitt i ödemarken, passagerarna kliver av på en liten träplattform och vandrar med guiden en bit in i skogen.
Där finns ett sedan många år övergivet björnide. Med guidens berättelse blir detta en spännande upplevelse. Japanerna blir helt exalterade och poserar i öppningen för fotodokumentation.
En mycket enkel sevärdhet som med rätt marknadsföring och historia blir en minnesvärd del av resan.