Krönika
På Gotlänningens tryckeri AB:s mediedag sa chefskapet för Gotlands Medias nyhetsredaktioner att man publicerade alla föreningsbrev men bevakade inte LRF möten och andra liknande organisationer. Hur skall man få syn på olika företeelser i vardagsliv och samhälle, det gotländska i stort, det som finns där om man inte med jämna mellanrum finns på plats, bara använder årsredovisningar utan syn och tanke. Hade jag under min regionalradio tid inte bevakat Arlas möten, skulle jag inte ha upptäckt att det bara var män som bänkade sig för att lyssna på bättre mjölkhygien medan de frånvarande kvinnorna ovetandes mjölkade. Ojämlikheten på gården blev påtaglig men för dåtida män ointressant. Inte ställde ledningen den självklara frågan: var är kvinnorna? Hade jag inte gått på LRF möten, hade jag inte blivit varse att det ofta var kvinnorna som utbildade sig på ekonomi, blev den viktiga personen på gården, när allt kring produktion och djurhållning skulle matas in på data. Hade jag inte gått på fåravelsföreningens möten hade jag inte upptäckt männens enahanda intresse för skinnpriset och ointresse för förädling av skinn eller ull. Synliggörande av kvinnors idéer ledde till utvecklingen av gårdsbutiker och helt nya jobb för landsbygdskvinnor. Tystnadskultur existerar överallt.
Frågan om vem, var, när etcetera utgår från journalistens ålder, kön och förmodad kunskap om världen. Och fördumning uppstår.
Inget blir tydligare när lokalradiochefen skulle svara på om lokalradion i dag kan göra en fördjupning på 5, 10, 15 eller 30 minuter. Han chefen, Wesley, svettas när han rabblar statistik som underlag för vad dagens lyssnare önskar. Annars förlorar man omgående samma lyssnare till annan kanal. Det är att tro på sig själv och det uppdrag man har i lokalradion.
Öns befolkning har stora och svåra frågor att ta ställning till inför framtiden, bli kunniga om, lära mer, men framförallt förstå. Inte bara flänga mellan musikstycken som tycks ha blivit huvuduppgiften i lokalradion.
En befolkning, lyssnare, oavsett ålder kan göras mer medveten, om hen får kunskap om sambanden bakåt likaväl som framåt. Nutida radio påminner mig om radion en gång i Sydafrika, där en 30 miljoners svart befolkning aldrig informerades om landets tillstånd. Vi har nu fått samma papegojeradio. Lyssnarens efterfrågan handlar inte längre om mer dragspel i radio utan om fördjupning av den faktiska verkligheten. Att låta människor komma till tals i alla lägen.
Hur skall lokalradion möta kris och krig, den frågan borde länsstyrelsen ställa. Med musik och avbrott för musik?