LIBERAL ASPEKT
Även om diskussionen om en gemensam asylpolitik på EU-nivå har pågått länge har det fram till ganska nyligen setts som orealistiskt att en rättsligt bindande överenskommelse faktiskt skulle kunna komma till stånd.
Medan de sydeuropeiska länderna – med fog – tyckt att bördan de fått bära har varit alldeles för stor för att ha möjlighet att leverera drägliga förhållanden för de asylsökanden som tar sig över Medelhavet, har de östeuropeiska länderna knappt velat ta emot en handfull.
Och såsom EU:s fördrag reglerar, där beslut antingen måste tas i total i enighet mellan samtliga medlemsländer eller genom en procedur som förenklat innebär att fyra stater tillsammans alltid kan lägga in veto mot de övriga 23 medlemsländernas vilja – har diskussionen i princip slutat där.
Trots att de stora mottagarländerna visat stor kompromissvilja. Tills nu. Kanske har invasionen av Ukraina tjänat som en ovälkommen påminnelse om att även Östeuropa kan behöva avlastning vid stora flyktingströmmar, och fått beslutsfattarna att tänka om.
Migrationspakten innebär inget avsteg från huvudprincipen i Dublinförordningen: Det land den asylsökande först anländer till ska alltjämt vara det land där asylansökan prövas.
Med pakten förbinder sig emellertid medlemsländerna att solidarisera sig med de länder som tar den största bördan. Genom omfördelning av asylsökande till andra länder och genom bistånd av personal och andra resurser. Dessutom förtydligas regelverket i avgörande delar, bland annat kring den gemensamma gränsen och runt registrering.
En kontroversiell, men sannolikt helt nödvändig del i pakten, är att länder också ska ha rätt att köpa sig fria från att behöva delta i omfördelningen av människor som ursprungligen sökt asyl i andra medlemsländer. Inget land blir alltså tvunget att ta emot individer som har sökt asyl i andra medlemsländer.
Det finns alltjämt ett antal frågetecken kring överenskommelsen. Kostnaden för att köpa sig fri från omfördelningsansvaret är satt till endast 20 000 euro, vilket framstår som lite med tanke på hur stora kostnader ansvaret för en asylsökande kan uppgå till redan de första åren i det nya landet.
Frågan är om denna engångskostnad verkligen räcker för att motivera länder att bistå i det faktiska mottagandet. Dessutom löser överenskommelsen inte problemet med att generositeten i de inhemska asylregelverken är väsensskilda mellan olika medlemsstater.
Dessa aber till trots är överenskommelse ett styrkebesked för EU-samarbetet. Även i de svåraste frågor lyckas byråkraterna i Bryssel hitta minsta gemensamma nämnare.