Kalkdebatt
Det verkar som om Erik Fransson, i sitt inlägg om kalkindustrin i GT den 14/1, försöker skapa konflikt mellan norra och södra Gotland. ”Se hur det gick när de inte fick bryta i Ojnareskogen”. Det är viktigt att vi gotlänningar håller ihop och inte låta någon slå split mellan norr och söder. Att bryta kalk är ingen mänsklig rättighet! Så det är inte självklart att SMA får bryta i Klinte som en naturlig följd av att de inte fick bryta på norr. Gotlands invånare kan inte ta ansvar för annat än det vi som invånare har rådighet över, det vill säga vår egen berggrund. Så att antyda att vi måste tillåta att storföretagen tar vår berggrund av miljövänliga skäl, för att slippa importera kalk med långa transportvägar som följd, är ganska magstarkt. Det duger inte alls som skäl. Vi får lösa produktionen på annat sätt. Se över om vi överproducerar vore ju ett sätt att börja på. Jag vill inte mala ner vår berggrund för att kalka sjöar som försurats genom miljöförstöring. Sluta försura sjöarna istället! Det borde vara en mänsklig rättighet att behålla marken man står och går på.
Katarina Krusell (MP)
Svar direkt.
Jag har svårt att se hur min ledare skulle kunna skapa konflikt mellan norra och södra Gotland. Att ledaren däremot tar upp problematiken som uppstått på grund av det Natura 2000 beslut som togs för området kring Ojnareskogen ser jag som naturligt. Utan det beslutet hade SMA troligen haft ett nytt tillstånd i sitt befintliga kalkbrott i Stucks Bunge och intresset för storskalig brytning i Klintehamn hade varit, om inte helt obefintlig, så betydligt mindre. Katarina Krusell skriver att kalkbrytning inte är en mänsklig rättighet vilket är helt rätt. Det är därför vi har lagar och förordningar som styr den möjligheten och domstolar som utifrån det tar beslut om rätt till brytning eller ej. Att som Krusell antyder, låta Gotlands invånare ta ansvar för vilka företag och vilka verksamheter som är välkomna hit är att frångå svensk lagstiftning. Vill Miljöpartiet driva frågan om medborgardemokrati så är de välkomna att göra det politiskt. Men jag är tveksam till om den vägen är rätt att gå då möjligheten för företagande eller andra verksamheter som kan bli föremål för lokala beslut blir extrem godtycklig. Jag ser hellre att vi har det som i dag, en folkvald riksdag som stiftar lagar och självständiga domstolar som tolkar lagarna.
I grunden är jag och Katarina Krusell överens om det mesta. Det som skiljer är tidsplanen. Som jag beskrev i min ledare måste vi fasa ut användandet av kalksten då det inte är en förnyelsebar råvara. Men jag anser att vägen dit måste planeras innan man kan förbjuda brytning av mer kalksten än de tillstånd som finns i dag. Det var också den planen jag efterlyste i min ledare, något som uppenbart inte gillas av Krusell.