KRÖNIKA
Antingen var det Beatles eller Rolling Stones.
För mig var valet klockrent. Det var Beatles. Min bästis i huset bredvid dyrkade Stones och spelade trummor i sin källare så att det dånade i kvarteret där vi bodde. Tillsammans lyssnade vi på allt de båda banden gav ut, då på 60-talet.
Minns när jag kom hem med albumet ”Beatles for sale” (1964). Min pappa, som då var 41, tittade på omslaget och sa: ”De måste ha peruker”.
Sanningen var, att med de mått vi har i dag var beatlarna knappt långhåriga. Men så var tiden då, precis innan det långa hårmodet slog igenom bland pojkar och yngre män.
Paul McCartney, 81, kör på som om tiden stått still. Just nu är han på turné i Australien. Och sedan bär det iväg till Sydamerika. Och förhoppningsvis orkar han ta sig vidare upp till våra nordliga breddgrader.
McCartney har genom åren spottat ur sig en hel del ny musik, men förknippas ändå mest med sina år i Beatles på 60-talet. Det är de låtarna de yngre i publiken vill höra. Och även vi, som är från den generation då det en gång började.
Skrällen i musikens värld just nu är Rolling Stones. De har turnerat lika flitigt, om inte flitigare än McCartney genom åren. Och i förra veckan kom de ut med ett nytt studioalbum, ”Hackney Diamonds”. Det första på 18 år.
Jag var övertygad om att albumet skulle passera med ett jaså, i varje fall från min sida. Stones hade egentligen inte gjort något riktigt bra studioalbum sedan 70-talet, om vi ska vara helt ärliga. Men detta album låter sensationellt bra. Nu har jag lyssnat många gånger. Och den växer som upplevelse.
Annars spår musikforskare att popstjärnornas era snart är över. I den tid vi lever konsumeras musiken i en snabbare takt än tidigare, och ingen artist lär få så lång karriär som Stones.
”De som kommer fram nu är ”influencers” som håller på med musik, snarare än den gamla traditionens ”artister”, säger musikbranschforskaren Daniel Johansson i en intervju i DN (11/10).
Nya artister konkurrerar fortfarande med dem som var stora på 70-talet. Och till och med 60-talet. Och nästa år, då ska herrarna Mick Jagger, 80, Keith Rickards, 79 och ynglingen Ron Wood, 76, ut och rulla på vägarna igen. Då är de ett år äldre än vad de är i dag, men still going strong. Får vi hoppas.
Hur är det då möjligt att vara så pigg och alert i deras ålder?
”Den kronologiska åldern är ganska ointressant. Mer intressant är den biologiska åldern. Det finns personer som kan te sig som ganska åldrade redan i 60- och 70-årsåldern och personer i 80- och 90-årsåldern som är extremt vassa. Det är Stones ett lysande exempel på”, säger Sören Elmståhl, professor i geriatrik vid Lunds universitet en intervju med TT, som publicerades bland annat i GA (21/10).
Till sist kan jag inte undanhålla er vad Keith Rickards skrev till Mick Jagger när denne fyllde 80: ”Ring mig och berätta hur det känns.”