REPLIK
I ledaren 12/9 väljer Eva Bofride en helt annan tolkning av vad jag försökt beskriva i en komplex fråga om avtalet mellan Cementa och Region Gotland. Jag försöker förtydliga ytterligare.
Jo, avtalet hann jag läsa innan nämndmötet, men merparten av de frågor som uppstod i detta, inklusive bakgrundsunderlag till bedömningar och att tolka vad skrivningarna faktiskt innebär främst på längre sikt efter avtalstiden, har inte getts utrymme för.
Det är skälet till att jag lyfter dessa frågor i GT 12/9. Bofride verkar mena att det är rimligt i en demokratisk process att först besluta och sedan själv som ledamot ta reda på svaren på återstående frågor i efterhand. För mig ger inte det förutsättningar att som politiker göra mitt allra bästa.
Att som Bofride hävda att valet stod mellan att få till ett avtal där regionen garanteras vatten eller inte är en feltolkning. Om man säger sig värna demokratin bör det vara rimligt att ge den utrymme och förutsättningar.'
Trots att förvaltningen uppgav att ärendet mycket väl kunde skjutas till kommande nämnd, utan att för det säga nej till avtal, drev en politisk majoritet ändå igenom ett beslut. Teoretiskt skulle också möjlighet finnas att komma överens om ett avtal även efter att tillståndsprocessen inletts.
Miljöpartiets hållning är INTE att avtalet ska ses som en muta. Men självklart gynnas bolaget av ett avtal eftersom det troligen ökar deras chanser att få tillstånd. Avtalet är en kompensationsåtgärd från bolaget då de bedömer att utökad kalkbrytning kan ge en grundvattenavsänkning med cirka 4 meter.
Det kräver extra varsamhet med vilka villkor som sätts upp i avtalet för att säkra regionens intressen som ansvarig för dricksvattenförsörjning. Vad är en rimlig kompensation? Nu och på lång sikt?
Hur mycket ska vi då som politiker fördjupa oss i underlag som presenteras oss i förhållande till att förlita oss på expertisen? Bofride hävdar att frågor om en långsiktig helhet handlar om att överpröva sakkunskap och jurister och det bör inte fritidspolitiker göra.
Jag menar att både sakkunniga och jurister är ovärderliga i att skapa underlag för beslut. Dock skiljer sig vårt uppdrag som politiker i att vi har att sammanväga flera samhällsintressen. Det är alltid politikerna som ska ta ansvar för alla beslut, det vilar aldrig på någon annan.
Hur påverkar de beslut vi fattar i dag nuvarande och kommande generationers möjligheter till de resurser som krävs för ett gott liv? Jag anser att det är rimliga frågor att som politiker ta ansvar för.