LIBERAL ASPEKT
Vet du hur många myndigheter som finns i Sverige? SCB:s myndighetsregister räknar till 460 stycken. Räknar man bort AP-fonderna, domstolar och utlandsmyndigheterna och bara tittar på de så kallade statliga förvaltningsmyndigheterna landar siffran på 251 stycken.
Liberalerna vill att det ska bli färre. I en debattartikel (DN 15/2) skriver partiledaren Nyamko Sabuni att Sverige har både för många och för dyra myndigheter. Att avskaffa och slå samman myndigheter vore en viktig uppgift för en borgerlig regering, menar hon.
Sabuni vill se tydligt uppsatta mål på hur många myndigheter som ska utgå. Det behöver inte bara handla om nedläggningar, utan flera av åtgärderna som föreslås är sammanslagningar av mindre myndigheter, att mindre lärosäten uppgår i större och att små nämnder omorganiseras och uppgår i en större organisation.
I en sådan bantningskur för förvaltningen ser hon lösningen på många samhällsproblem. Precis vilka myndigheter det kan röra sig om framgår inte av debattartikeln, den enda myndighet som nämns specifikt är Delegationen mot segregation, Delmos. Beslutet att lägga ner Delmos ska stå fast, anser L, och kanske kan det ge en fingervisning om färdriktningen.
Tendensen att starta små myndigheter för signalvärdet, för att visa att en fråga är viktig och tas på allvar, är ett otyg. Jämställdhetsmyndigheten är ett annat exempel. I de flesta fall skulle samma kompetens kunna samlas i en större myndighet med bredare uppdrag.
Frågorna myndigheten jobbar med kan vara viktiga, och den samordning och de kunskapssammanställningar som myndigheten utför av värde, utan att det för den sakens skull är befogat att det organiseras under en separat myndighet. Med frågor som jämställdhet och segregation, som i högsta grad påverkas av och genomsyrar andra politikområden kan det tvärtom framstå som rätt rimligt att arbetet istället ska vara en del av större myndigheters mer övergripande ansvar.
Effektiviteten i förvaltningen är dock inte bara en fråga om antalet myndigheter. Sabuni pekar även på den svällande administrationen, och det ökade antalet kommunikatörer i offentlig verksamhet som problem. Det är en god poäng, och avgörande för vad medborgarna får ut av sina skattepengar. Tillskjutna medel som går till svällande kommunikationsavdelningar hade istället kunnat gå till kärnverksamheten. Politik är att prioritera.
Med viljan att på allvar smalna av den offentliga sektorn och värna varje inbetald skattekrona hittar Liberalerna hem. Förvaltningsfrågor är kanske inga valvinnare på egen hand, men något en borgerlig regering måste ha en strategi för. Risken är att sådant trängs undan i ett klimat där alltmer handlar om stora politiska områden som brottsligheten.
Det handlar inte bara om antalet myndigheter utan också om exempelvis Sveriges EU-ordförandeskap, som L försökt sätta fokus på och lagt fram en strategi för (DI 7/5 -21). Genom att lyfta fram sådana smala men viktiga frågor visar Liberalerna att de kan spela en avgörande roll i en eventuell borgerlig regering.