C-DEBATT
Jag har under hela mitt liv aldrig upplevt någonting så dramatiskt som den pandemi som vi har fått uppleva den senaste tiden. Utkomsten av denna på flera sätt omstörtande händelseutveckling och dess ekonomiska konsekvenser är fortfarande väldigt oviss.
Med vetskap från liknande historiska skeenden är det också just i sådana perioder som vårt demokratiska system och dess folkvalda på allvar sätts på prov.
På Gotland pågår ett märkligt vågspel mellan att politiken å ena sidan tillfälligt vill ge sken av att det nu är viktigt att hålla sams och att sluta fred. För att i nästa stund eller i nästa fråga ånyo så tydligt dra isär och högljutt kivas om vilket politiskt block och vilket politiskt parti som står för den rätta medicinen.
Jag börjar dock uppriktigt sagt för egen del känna en svårighet att låta mig dras med i det politiska dragspelet, när det vilar ett så stort allvar över den rådande krissituationen och vår gemensamma osäkra framtid. Detta då det politiska handklaveret i mitt tycke spelar en entonig och väl dogmatisk visa som enligt mina djupare värderingar på intet sätt återspeglar det mer rättrådiga och humana ledarskap som en så allvarlig pandemi och ekonomisk kris verkligen behöver.
Jag kommer därför sälla mig till dem i politiken som på allvar manar till en mer diplomatisk och sansad inställning. Just nu är helt enkelt inte rätt tidpunkt för de politiska blockens eviga trätovisor kring de stora och till synes eviga politiska skiljelinjerna.
Nu är tid för konstruktivt samarbete. På samma vis känns det som att de politiker som utnyttjar krisen genom ett allt för högljutt och överdrivet saluföra av sin individuella insats och enorma betydelse på bekostnad av laget, agerar med en alltför egoistisk bevekelsegrund.
För i mitt tycke är det verkligen i denna tid viktigare med samarbete och förmåga till diplomati, framför konsten att så split genom egoistiska utspel. Det är i tider som dessa som våra folkvalda politiker sållas likt agnarna från vetet. Det vill säga vilka politiker som visar ett större ansvarstagande för helheten, samt personlig mognad och mod för att försöka göra saker för samhällets bästa, utan att själv sätta sig och sina egna politiska ambitioner i förgrunden.
Jag tänker att det vi alla nu innerst inne mest längtar efter är en strimma av hopp. En sådan känsla finns att hämta ur berättelsen om Noaks ark. När vattnet som översvämmade världen äntligen drog sig tillbaka och duvan på arken släpptes fri och slutligen återvände med en olivkvist i näbben.
Nu är den tid då vi på allvar måste försöka bidra till en känsla av hopp genom fred och försoning som gör att vi tar oss ur denna samhällskris, så hela som det går. Fredsduvan ger mig den framtidstro som behövs för att förmå hålla fred, flytta berg och tillsammans ställa allt till rätta.