Ingenting alls. Det hade förmodligen varit lämpligaste åtgärderna mot coronaviruset, om det inte vore för riskgrupperna. Några få hade råkat illa ut och behövt intensivvård. Några av dessa hade också dött. För andra hade coronasmittan inte drabbat värre än en ordinär förkylning. Många hade förblivit helt symptomfria. Vi hade kunnat jobba som vanligt och gå i skolan som vanligt. Konserter, möten och biografer hade kunnat fortsätta sin verksamhet, liksom hela idrottsrörelsen. Resandet hade kunnat fortsätta. Världen hade inte behövt trycka på stoppknappen och vi hade sluppit en ekonomisk depression som riskerar att bli mycket djup.
Priset för att bekämpa smittspridningen är högt, men priset för smittan kan också bli oerhört högt för dem som ingår i riskgrupperna. Av 355 närmare studerade dödsfall i hårt drabbade Italien, framgår att medelåldern för de döda var omkring 80 år. Dessutom led väldigt många av dem av flera sjukdomar och tillstånd redan innan de smittades. Hela 99 procent av dem led av en eller flera bakomliggande sjukdomar, som högt blodtryck, diabetes och hjärtsjukdom.
Vi har hört alarmerande uppgifter om hur många läkare som dött av covid-19 i Italien. Men det handlar då i hög grad om läkare som fortfarande var yrkesverksamma i 80-årsåldern och som gjort hembesök hos sjuka utan grundläggande skyddsutrustning.
Det är för riskgrupperna som coronaviruset verkligen innebär en stor risk. Det är därför världen är beredd att göra de uppoffringar det innebär att försöka förhindra att de som ingår i riskgrupperna utsätt för covid-19.
När så mycket görs för att skydda dem som tillhör riskgrupperna, så är det ju rätt frustrerande när de som själva tillhör riskgrupperna inte finner det mödan värt att själva bidra till sitt eget skydd, exempelvis genom att undvika att i onödan utsätta sig för smittan i samband med sociala kontakter.
Empatiskt är det väl kanske inte svårt att förstå att det bland dem som redan är mycket sjuka, finns dem som är beredda att utsätta sig för smittrisk för att behålla den livskvalitet de trots allt har.
Men när äldre som i grunden är i förhållandevis god vigör, som är friska nog att njuta av livet och rör sig obehindrat eller nästan obehindrat i offentliga miljöer, bestämmer sig för att vara lättsinniga med sin egen hälsa så är det svårare att fortsätta vara förstående. De riskerar dessutom att gå från smittkänsliga till smittbärare i de sociala kontakter de väljer att fortsätta att ha.
Jag föreslår inga ytterligare förbud. Ingen husarrest, inga fotbojor, övervakning med drönare eller nya polisinsatser. Men ta hand om er.