Krönika
Vart jag går, är alla smittbärare, det är den tanke som mejslats in i min hjärna. Jag köper bröd på öster med handskar på och undrar om jag stoppar smitta i bilen. Jag vandrar i Botan, kryssar mellan träd och människor och undrar vad samhällssmitta egentligen innebär. Jag dricker medhavt kaffe på en stängd uteservering och inser att jag inte är ett dugg intresserad av hur många som smittats utan hur de smittas. Är det familj, vänner eller vad? Jag vill i bästa fall veta om jag kan undvika möjligheten att bli smittad. Som det nu är möter jag människor i situationer som inte kan undvikas och sen vad gör jag sen… naturligtvis räknar jag dagarna. Det har gått fem dagar sedan jag besiktigade bilen. Fem dagar sedan jag bytte däck. Och nu har det gått sex dagar sedan vi satte potatis mitt barnbarn och jag. Och brevlådan varje morgon, tidningen… smittar den?
Och på köpet skall allting ”säkerställas ”och för det måste man ”ta höjd” och detta när ingen har svar och utgången är oviss och vi sitter där vi sitter på pottkanten, kan man säga, med livet som insats.
Det finns en otrolig ängslan i språket i den offentliga miljön. Om svar anhålles, o.s.a, senast… ja, helst nu när jag ställer frågan, fast alla vet att svar uteblir.
Och ännu mera trött blir jag av alla onödiga ord som tränger sig på som virus i det svenska språket. Jag har inget emot nya ord och uttryck men när de blir ett slags flockmentalitetsord, då saknar jag språkets uttrycksmöjligheter och märgfulla ordval och förmågan att ha ett eget språk.
Vem vill ha ”sjukt” kul i dessa tider? Jag önskar friskt och frejdigt skojigt, lattjo-lajban och rai-rai och skratt, dansa barfota i gräset.
Hur kommer det sig att ordet ”UPP” klistras på allt i alla uttalande i radio och tv. På vartenda verb slänger man på ett upp. Det är som man står på tå för att få något sagt men det ändrar knappast ordets betydelse. Nu skall man ”stärka upp”. Vad då stärka upp… Antingen stärker man något eller så försvagar man detsamma. Nu skall man också ”revidera upp”. Revidera betyder inget annat än omarbeta eller korrigera och det kan gå åt vilket håll som eller revideringen kan visa att något är oförändrat. Det senaste uttrycket är ”avleda upp”. Man står där som ett frågetecken och undrar vad som sagts och blir det som ordet avleda i grunden betyder distraherad. Visst språk förändras men språk är också att måla. När alla springer åt samma håll blir språket utarmat. Det enda verb som jag tillåter med affix i nuläge är ”stiga upp”. Din klara sol som förhoppningsvis stiger upp varje morgon, trots allt elände och en kropp - ett jag, som fortsatt kliver upp ur bädden.