Äldre demenssjuka får inte beläggas med olika restriktioner, trots att de riskerar att utsättas för och sprida coronaviruset. Demens är en sjukdom som kan vara hjärtskärande för anhöriga. Att se en förälder, en far- eller morförälder eller ett syskon glömma vem han eller hon är och vilka ens anhöriga är, är påfrestande. Förr kallades demens för ”att gå i barndom”. Och det är en träffande beskrivning. En dement kan likt ett barn lätt gå vilse och bli rädd, och behöver hjälp med så grundläggande saker som att klä sig och att äta regelbundet.
Demenssjuka kan inte behandlas som vuxna, eftersom de inte kan klara sig på egen hand. Deras sinnen degenereras, men deras människovärde är detsamma. För att det ska respekteras behöver de omsorg. Ibland kan sådan omsorg rent av innebära tvång, för att skydda dem mot sig själva. Problemet är att vårdgivare inte alltid får ge dem det skydd som behövs, till exempel från ett livsfarligt virus.
Coronaviruset är som farligast för äldre, och vissa av dem är dementa. Därför är det särskilt viktigt att det går att minimera smittspridningen bland dem. Nyligen uppmärksammades att det saknas lagstöd för att skilja demenssjuka från varandra på boenden. Trots att de av misstag kan gå in på fel rum, och då kan smittan spridas vidare (UNT, 23/4) Eftersom det inte finns stöd i lag för att låsa in en demenssjuk på deras egna rum – inte ens för deras egen säkerhet – kan det inte stoppas.
Problemet med vårdgivares svaga befogenheter är knappast nytt. År 2018 kom Högsta domstolen fram till i en dom att det i regel är otillåtet att låsa in en demenssjuk. I det fallet hade den sjuke mitt i natten försökt ta sig ut från boendet, så att en anställd varit tvungen att blockera en dörr.
Visst är det rimligt att vårdgivare inte ska få behandla demenssjuka hur som helst. Det kräver dock svåra avvägningar. Det kan vara rimligt att hålla demenssjuka avskilda under tider då ett farligt virus sprids. I vanliga fall är det dock önskvärt att demenssjuka får vistas bland andra, så att deras sista år kan bli så lyckliga som möjligt. Demenssjuka är i en skyddslös ställning, och det behöver finnas begränsningar i hur de får behandlas. Men samtidigt bör det finnas en möjlighet att hindra dementa från att drabbas av och sprida en potentiellt dödlig sjukdom.
Demenssjuka bör inte ges samma rörelsefrihet som andra, särskilt inte när ett livsfarligt virus sprids som en löpeld. De flesta äldre kan ta ansvar för sig själva, och isolera sig vid behov. Men den som är dement kan inte fatta ett sådant beslut själv. Många har dött och fler kommer att dö innan spridningen har hanterats. Vi måste se till att de blir så få som möjligt.
Att vårdgivare inte tillåts göra vad som krävs för att skydda några av samhällets mest sköra är stötande. Sverige behöver en lagstiftning som skyddar enskildas människovärde, även i kristid.