Krönika
Samhället uppbådar nu sin fulla kraft för att möta konsekvenserna av Covid-19. Sjukvårdspersonal och omsorgspersonal agerar frontlinje i kampen att skydda samhällets riskgrupper, behandla och bota de som fått allvarliga symptom och skänka omsorg till de som behöver i en tid när våra vanliga sociala kontakter ser väldigt annorlunda ut.
Samhällets fulla kraft är stor. Men den är inte större än vad vi tillsammans åstadkommer. Pandemins spridning och verkningar kommer avgöras av det ansvar vi som enskilda medborgare väljer att ta. Många kommer att drabbas, många kommer att avlida. Det är bara genom eget ansvar för hygien, social distansering och hemmavarande vid sjukdom vi kan knäcka virusets framfart. Finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken kärnfullt; det går inte att förhandla med ett virus.
Människor blir arbetslösa, företag går omkull, livsverk slås i spillror. Det offentliga har på ett skyndsamt och kraftfullt sätt klivit in för att mildra fallet. Med stora stödpaket till näringsliv och löntagare ser vi nu en klassisk socialdemokratisk krispolitik. Den går ut på att upprätthålla efterfrågan genom sociala skyddsnät och säkerställa ett livskraftigt näringsliv så långt det är möjligt. Det kommer aldrig vara möjligt hela vägen ut. Staten kan inte hålla alla företag vid liv. Däremot kan den se till att fler klarar sig och att vi är redo att sprinta ur startblocken när stormen blåst förbi. Därför krävs en generös a-kassa, goda omställningsmöjligheter och tillgång till generösa lån och krediter. I nuläget också likviditetsförstärkande åtgärder.
Det finns idag ingen sektor som inte drabbats av stora förändringar och nergångar. Som tidigare ordförande i kultur- och fritidsnämnden anser jag dock att det är två sektorer som skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Deras ekonomi skiljer sig på många sätt från andras. Idrotten och kulturen genomlider nu extrema utmaningar och de paket som presenterats kommer inte i tillräcklig omfattning möta deras specifika behov. Idrotten som ju är starkt beroende av sponsring kommer tappa stora intäkter både kopplat till minskade publikintäkter men också minskad sponsring.
Kulturen som vid sidan av våra institutioner ofta är en så kallad gig-ekonomi behöver reella tillskott för att säkerställa att vi när stormen är över fortfarande har kvar ett fritt professionellt kulturliv. Deras inkomstmöjligheter blåste bort över natt och omställningssystemen är inte fullt ut anpassade efter hur ekonomin i kulturen ser ut. Därför behöver det offentliga kliva in mer offensivt för att säkerställa dessa bådas överlevnad.