Gång på gång har det upprepats från vänster. Staten måste bli starkare. Liberalismen har misslyckats, och coronaviruset är beviset på det.
Värmlands Folkblad skrev på ledarplats (16/4) att arbetsrätten inte bör reformeras, till förmån för offentliga åtaganden för att hantera krisen. Norrländska Socialdemokraten (16/4) proklamerade att detta är renässansen för Tage Erlanders idéer om ”det starka samhället”. På Expressen Kultur (13/4) skrev S-ideologerna Payam Moula och Martin Rynoson att politiken måste ges ett syfte, medan liberalismens idéer har lett till att politiken ska begränsas så mycket som möjligt.
I den socialdemokratiska tankevärlden görs inte någon skillnad mellan samhället och staten. Samhällets styrka utmärks av hur många utgifter staten har. Mot det ställs en liberalism där var och en ska lämnas för sig själv för att få maximal frihet. Det är inte en korrekt beskrivning av liberalismen, och den förespråkas inte av något riksdagsparti.
Under de senaste åren har liberala reformer syftat till att ge människor mer makt över sina egna liv. Lägre skatter, valfrihet i välfärden och bättre villkor för näringslivet har gett människor mer frihet att bestämma över sina egna liv, och gjort Sverige till ett rikare land. Men den friheten förutsätter alltid en stark stat. Utan rättsväsende, försvar, krisberedskap och infrastruktur är friheten ingenting värd. Den liberala politikens roll är att skapa förutsättningar för samhället att fungera.
Det är viktigt att inte blanda ihop naivitet med liberalism. På samma sätt som med avvecklingen av försvaret är det inte ideologiska motiv som varit drivkraften, utan en bristande riskanalys. Tanken att vissa saker inte händer Sverige utan bara andra delar av världen, har skapat en bekvämlighet som lett till passivitet. Efter utbrotten av ebola och sars borde det ha varit uppenbart att en pandemi en dag skulle kunna drabba Sverige.
Det var också oklokt av alliansregeringen att ta bort beredskapslagren i samband med avvecklingen av apoteksmonopolet. Samtidigt har socialdemokrater varit än mer drivande i att avveckla den svenska beredskapen. Göran Persson skröt rent av i sina memoarer, Min väg, mina val (2007, Albert Bonniers förlag), om hur hans regeringar avvecklat den svenska beredskapen.
Som nationalekonomen Lars Jonung påpekade i Dagens Industri (16/4), behöver Sverige lära av coronakrisen som efter 1990-talskrisen. De offentliga systemen måste vara anpassade för att företagen ska kunna vara konkurrenskraftiga. Det senaste decenniet har inga stora strukturreformer gjorts. Svenska företag hade dessutom haft bättre marginaler under krisen med ett lägre skattetryck. Utan ett fungerande företagsklimat finns i längden inga skattepengar att investera i välfärden.
Socialdemokrater ropar nu efter en återgång till 1970-talets välfärdsstat. Men en större stat är inte detsamma som en stark stat. Vid framtida kriser behöver Sverige en stat som gör rätt saker i tid, inte en som sväller över alla bäddar.