Stefan Löfven (S) hade en debattartikel publicerad under söndagen på aftonbladet.se. Jag uppfattade artikeln som en liten agendasättare inför partiledardebatten i SVT under söndagen. I artikeln tog statsministern upp fem politikområden. En signal vad han identifierar som extra viktiga utmaningar. Bland annat tog han upp migrationspolitiken. Där han återigen konstaterade att Sverige inte kan ta ett oproportionerligt stort internationellt ansvar för asyl. Här gav han också politiska löften. Som att ändra reglerna för arbetskraftsinvandring. Gott så. Även när det gäller brott, straff och trygghet kunde han lova 10 000 fler polisanställda. Också bra socialdemokratisk politik. 

Det jag däremot reagerade på var det han skrev om pensionerna. Eller rättare sagt det han inte skrev. Låt mig förklara. I korthet lovade Stefan Löfven att redan år 2021 ska regeringen höja pensionerna för de som arbetat ett helt yrkesliv. Och på sikt vill regeringen höja den samlade pensionen till 70 procent av slutlönen.  70 procent är en rimlig nivå. Ändå är jag inte nöjd. Det statsministern skriver låter som ett löfte, men ändå – det han inte skriver gör mig bekymrad. För det första: inte ett ord om pensionsåldern.  Min första undran – hur länge måste en genomsnittlig arbetare arbeta för att nå 70 procent av slutlönen i pension? Redan nästa år vill regeringen börja höja lägsta åldern för uttag av allmän pension – från dagens 61 år till 62 år. För att år 2016 beräknas bli först vid 64 år. Då kommer garantipension att betalas ut först vid 67 års ålder. Vi blir allt friskare och beräknas leva allt längre. Då är det också rimligt att vi arbetar allt längre. Men vi socialdemokrater kan ju inte bara möta folkets krav om höjda pensioner med besked om höjd pensionsålder. Avsättningen till de allmänna pensionerna måste öka. Jag ser ingen annan lösning. Statsministerns löfte var också reserverad för ”de som arbetat ett helt yrkesliv”. Men vad blir pensionen för den vars kropp inte orkar arbeta heltid till 67 år? När samhället justerar pensionsåldern uppåt flyttas också åldrandet längre upp. En kropp som inte orkar, kan inte betraktas som gammal vid 65 utan som sjuk. Och vid sjukdom har det allmänna ett ansvar. Den enskilde ska inte behöva ta kostnaden för brister i arbetsmiljö genom låg pension. Den som genom olycka, sjukdom eller förslitning inte orkar att jobba till 67 år måste ha möjlighet till sjukpenning och sjukersättning. Det måste också vara möjligt att mitt i yrkeslivet, genom omställning, välja bort yrken om man känner att kroppen sviktar.