KRÖNIKA
För någon vecka sedan släpptes Ulf Lundells två senaste dagböcker, ”Vardagar 8” och ”Vardagar 9”. Lundell har onekligen hittat en nisch och producerar sig som aldrig förr. Hans första dagbok, som bara hette ”Vardagar” kom 2016. Totalt har det blivit över 6 000 sidor, så det händer verkligen en hel del i Lundells liv där på den skånska landsbygden.
De senaste åren har han strax före sommaren gett ut två tegelstenar samtidigt. Lundell visste nog inte efter den första boken att den skulle bli så lyckosam. Men har man en gång börjat, och fått en publik som fastnat vet han – och förlaget – att köpintresset inte kommer att avta. Själv fick jag vänta en vecka innan jag kom över böckerna. De bokhandlaren fick in i första svängen tog slut direkt.
Läser några Lundelldagar om dagen för att dra ut på tiden, och se till att de 1 400 sidorna räcker över sommaren.
Gillar Lundell, som ni förstår. Men hade till en början svårt att hitta rytmen för att läsa texter utan punkter. Men det funkar, eftersom Lundell är frikostig med nya stycken. Däremot håller han fast vid kommatecken. Tack för det. Annars hade det nog varit svårläst, för att inte säga oläsligt ibland.
Jag skriver dagbok för eget bruk. Började den dagen jag blev pensionist, fjärde april 2016. Jag ville helt enkelt över tid veta vad jag gjorde med just tiden och mina lediga dagar. Någon annan plan hade jag inte. Ibland, som nu när jag skriver här, går jag tillbaka och tittar vad som hände just den här dagen för tre eller sex år sedan.
Noterar att jag min första dag med helt egen tid hann med en hel del: hängde tvätt, skrev en blogg (det var sånt man gjorde på den tiden för sju år sedan), såg en dokumentär om Kerstin Thorvall. Den var inget vidare. Duschade, diskade, hämtade ett barnbarn på förskolan. Hon, som var fyra då, men som är elva nu, började gråta när vi inte hade någon mjölk hemma till chokladdrycken. Jag löste det med saft och mariekex. Det gick bra,
Åkte med mat till min pappa, handlade, tog en power nap och läste ut en bok om Black Sabbath.
Livet som pensionist var igång.
Faktum är att jag inte missat att skriva i dagboken en enda dag sedan dess. Nu har det gått så lång tid att det tillhör min kvällsrutin att skriva vad som hänt under dagen. Jag gör det för hand i en skrivbok. Jag är inne på min nionde.
I dag är det den tionde juni. För ett år sedan den här dagen var det 20 grader, sol, med lätta moln,
För tre år sedan var 19 grader och blåsigt. Började skriva in vädret efter något år, och det är halva nöjet att jämföra hur det verkligen är år för år. I dag säger prognosen att det ska bli 17 grader, och sol. Vi får väl se.
Jag har döpt mina dagböcker till ”En pensionärs dagbok.” Men jag ska nog döpa om till ”En pensionists dagbok”. Det låter mycket bättre.