REPLIK/DEBATT
Replik på Eva Bofrides ledare 9/9.
Eva Bofride skrev häromdagen en ledare kopplad till riksmötets öppnande den 8 september, där hon lyfte frågan om att jobba fram och presentera politiska reformer istället för att fastna i diskussioner om vem som ska samarbeta med vem.
Helt riktigt, Eva. Låt oss prata politik istället för att leka ”Vem tar vem?”. Det intressanta i Evas text är att hon några meningar senare och ända in i slutet gör det hon först uppmanar oss till att inte göra. Hon är kvar i den lera som vänstern och de liberala partierna, främst Centerpartiet, stampat runt i sedan många år, och som också resulterade i att vi i dag har den regering vi har; med stöd av C och L.
Den lera som innebär att diskussionerna handlar om att försöka frysa ute ett parti, med resultatet att det istället växer. Den lera som handlar om att skuldbelägga partier som har kommit fram till liknande slutsatser som något annat parti, som man traditionellt sett inte delar politik och värdegrund med. Den lera som verkar ha klibbat sig fast och aldrig vill släppa.
Kristdemokraterna har under flera år arbetat aktivt med att lägga fram förslag på faktiska lösningar på vår tids samhällsproblem och därmed, tillsammans med Moderaterna, drivit regeringen framför oss. I många fall har vi fått gehör, och riksdagen har därmed röstat igenom dessa i form av tillkännagivanden till regeringen.
Det gäller bland annat frågor som rör kriminalitet och rättspolitik. Några gånger har vi samarbetat med SD och V för att driva igenom sakpolitik och, bland annat, tvinga regeringen till ökade satsningar på välfärden. Det är så man bedriver en bra oppositionspolitik. Man struntar i partifärg och samarbetar med dem som vill samarbeta i en specifik fråga.
Kristdemokraterna har sedan länge talat för ett statligt ansvar för den svenska sjukvården. Det är något som, äntligen, fler partier fått upp ögonen för i de pandemitider vi nu lever i. Vi har lagt fram ett otal förslag inom vitt skilda områden under den här mandatperioden. Så nog pratar vi politik.
Men för att politiken ska bli verklighet krävs en av två saker: Antingen måste det befintliga ledarskapet ta viktiga samhällsfrågor på allvar och gå från ord till handling, eller så måste ledarskapet bytas ut till ett som vågar göra verklighet av det man säger.
Bara en ny regering kan ge Sverige ett nytt ledarskap.