I samma ögonblick som demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) intar talarstolen bekräftar nyhetsrapporteringen att en misstänkt serieskytt har omringats av fransk polis.
Två av varandra oberoende händelser med ett smärtsamt politiskt samband: Kampen mot den våldsbejakande extremismen.
Till datumen 11 december 2010 och 22 juli 2011 lägger vi 19 mars 2012. Morden på de judiska skolbarnen i Toulouse ser ut att ha likheter med såväl Taimour Abdulwahabs misslyckade terrorattentat på Drottninggatan i Stockholm som Anders Behring Breiviks massaker av unga socialdemokrater på Utöya.
Gärningsmännen utkrävde en sjuk form av rättvisa utifrån sina förvridna världsbilder.
Våldshandlingarna var finalen på flera års radikalisering: Terroristerna befann sig inte i ett vakuum fram till sina fruktansvärda dåd. De kunde ha fått hjälp innan andras liv hann bli ödelagda.
Ingen föds som terrorist. Abdulwahab och Behring Breivik uppfostrades i samma civilsamhälle som båda kom att hata. Religiös eller politisk radikalisering ökar inte med invandring: Den växer fram på insidan av enskilda individer.
När Regeringskansliet, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, på onsdagen arrangerade en konferens om våldsbejakande extremism fokuserade många av talarna på civilsamhället och dess preventiva möjligheter.
Att kunna tillförskaffa sig verktygen som krävs för att våga ifrågasätta en granne eller bror som radikaliserats är första möjligheten till dialog.
Repressiv lagstiftning blir aldrig lika effektiv som kunskap och samverkan.
Säkerhetspolisen uppskattar att det finns 400 våldsbejakande extremister i Sverige.
De potentiella terroristerna är inte tillräckligt många för att motivera vårt öppna samhälles harakiri.