Krönika
Klyftorna växer i Sverige, klyftan mellan fattig och rik, mellan stad och land. Klyftor är dåligt för ett samhälle. Att ge alla goda förutsättningar att klara sin försörjning, att nå sina drömmar och drömma om en bättre framtid är en av politikens viktigaste uppgifter.
På senare tid svajar förtroendet för att politiken klarar den uppgiften. Efter 20 års privatiseringsexperiment, skattesänkningar för de rikaste och nedskärningar i trygghetsförsäkringarna kan jag förstå frustrationen som finns. Men jag är alltjämt övertygad om att det endast är politiken som klarar att förändra morgondagen.
Många politiska partier pratar om jämlikhet. Färre klarar faktiskt av att leverera svaret på hur det ska gå till. När målet för högerpartiernas politik är sänkta skatter så kommer klyftorna fortsätta att öka. När de som har råd ges en egen kö i sjukvården, när de som förmår, sätter sina barn i privata skolor. Då kan vi inte påstå att vi är på väg mot ett mer jämlikt samhälle. Tvärtom.
Allt fler sätter sitt hopp till Sverigedemokraterna, SD, som kraft att bygga Sverige mer jämlikt. SD har den privilegierade positionen i svensk politik att aldrig behöva stå till svars för någon av de hundratals motstående ståndpunkter man valt att inta. Man vill öka resurserna till välfärden mest, men sänker skatterna mest av alla. Man vill ha mindre migration och hjälpa fler i närområdet men är det parti som skär mest i biståndsbudgeten. Man vill ha en mer generös socialförsäkring men har konsekvent röstat för försämringar och för införandet av stupstocken.
Vad SD säger och vad SD gör är helt skilda saker. Partiet livnär sig dock på frustrationen som de senaste decenniernas försämringar i välfärden inneburit för vanligt folk men istället för att faktiskt ha politiska förslag som bryter med den utvecklingen är man i dag ett parti för de allra rikaste, vilka skulle tjäna allra mest på deras politik.
Socialdemokraterna upplever en tuff period och positionen som största parti ser ut att vara hotad. Vägen tillbaka till att återigen inta den självklart dominerande positionen i svensk politik tror jag går genom att tydliggöra vad partiet vill och vad den lyckats förhandla fram tillsammans med andra partier. För saknar man egen majoritet krävs kompromisser och med ett minskande väljarstöd krävs större avsteg från partiets egna önskningar än vad som varit fallet historiskt. Socialdemokratin är också del av en folkrörelse. En folkrörelse som kan göra praktisk skillnad utanför parlamenten. Den styrkan behöver byggas upp starkare och användas tydligare i det dagliga arbetet. Det var detta dubbla förhållningssätt som skapade partiet som fick egen majoritet. Båda delarna behövs även i dag i kampen för ett jämlikt och fritt samhälle.