Det är omöjligt att beskriva det gångna året utan att börja med 19 september. Valdagen binder samman årets stora inrikespolitiska händelser. Så är det i viss mån varje valår, men sällan så tydligt som denna gång. Valutgången var också på många sätt historisk.
I början av januari var det nog få som trodde att regeringen skulle få förnyat förtroende i september. Gapet mellan oppositionen och de fyra allianspartierna såg närmast ointagligt ut. Visst fanns där tecken på förändring, men de var svåra att urskilja. Inte många såg att hela avståndet mellan blocken i början av året berodde på Miljöpartiets uppgång och att nedgången i opinionen för oppositionen började redan när det rödgröna alternativet formerades.
Med bara några månader kvar till valet skedde så scenförändringen: när de rödgröna presenterade sin gemensamma budgetmotion i maj, tog regeringen ledningen i opinionsmätningarna och behöll den sedan fram till valet. Då lyckades regeringen inte bara bli omvald, utan dessutom öka sitt väljarstöd, men det är två andra händelser som har etsat sig fast i minnet av valnatten och 2010.
Det snart avslutade året innehöll förstås annat. Först kronprinsessan Victorias bröllop och därefter avslöjanden om kungens privatliv bland svartklubbar och så kallade kaffeflickor bidrog till att monarkins vara eller icke vara diskuterades.
Mitt under politikerveckan i Visby avgick också arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M). På den snabbinkallade pressträffen angavs familjeskäl som orsak till avgången, men uppgifterna om ett påstått sexköp var troligtvis den verkliga orsaken.
Under året blev det tydligt att Sverige bättre än kanske något annat EU-land klarat sig ur den ekonomiska krisen. Det var också under mandatperiodens sista år som riksdagen med knapp majoritet fattade beslut om att nya kärnkraftverk får byggas för att ersätta de nuvarande.
Men allt detta - kungen, Littorin och kärnkraften - bleknar i jämförelse med valresultatet och dess konsekvenser för svensk politik: Socialdemokraternas katastrofval och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. SD gör sitt bästa för att framstå som rumsrent, men främlingsfientligheten går inte att städa bort, den är partiets livsluft. Det kommer självklart att påverka svensk politik. På samma sätt får det socialdemokratiska sammanbrottet konsekvenser. S gjorde sitt sämsta val sedan 1914 och förlorade definitivt den tidigare rollen som Sveriges statsbärande parti.
Året som nu snart är över var speciellt. Det var valåret som kommer att minnas och refereras till för lång tid framöver. De andra stora händelserna under året är lätta att betrakta som föga annat än förspel och efterspel till valresultatet - 2010 var ett år då det politiska landskapet ritades om.