40-timmars arbetsvecka - för barn
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Förslaget, som har rönt en hel del uppmärksamhet i såväl SVT som på diverse bloggar redan, handlar om att föräldrars möjligheter till att ha sina barn på förskolan skall begränsas till 40 timmar i veckan och att barnen skall ha fem veckors sommarlov. Från förskolan. Detta för att undvika att barn vistas för länge i en uttröttande miljö. Förslaget jämställer således att vara i förskolan med arbete. Tyvärr är det inte det enda tankefelet här.
Rätten till barnomsorg utgör en fundamental grundpelare i ett modernt samhälle för att möjliggöra för alla människor att förvärvsarbeta och därigenom försörja sig och sina barn. Att barns vistelse på förskola skall begränsas till 40 timmar per vecka är en utopisk tanke direkt illa lämpad för praktiken. Vad skall exempelvis alla ensamstående föräldrar göra som har arbeten som kräver mer än 40 timmar i veckan och som dels vill arbeta, dels måste göra det för att försörja såväl sig själva som sina barn?
Skall staten i en sådan situation säga "Nej, det får du inte" och därmed tvinga kvar de människorna på en levnadsstandard under vad de både vill och kan genom att begränsa deras rätt till barnomsorg? Nej, är det självklara svaret på den frågan.
Och de fem veckornas sommarlov, då barnen enligt förslaget skall ha "semester" från förskolan, hur är det tänkt att det skall fungera? Skulle det i praktiken inte innebära att staten därigenom tvingar föräldrar att ta ledigt när förskolan är stängd och inte när de själva vill eller kan? De föräldrar som vill vara lediga med sina barn på hösten, under våren, eller över jul istället, hur är det tänkt? Eller räknar man kallt med att föräldrarnas semesterdagar då är slut varför den situationen aldrig kommer att uppstå? Är detta förenligt med barnens intressen? Knappast.
Enligt en av tänkarna bakom förslaget, moderaten Inger Koch, går barnpassning säkert att ordna genom släktingar och vänner de timmar förskola enligt förslaget inte skulle vara ett alternativ. Koch förutsätter således dels att alla har vänner och släkt som kan ställa upp, dels att alla berörda släktingar och vänner vill ställa upp. Det är att göra det hela väldigt enkelt för sig.
Förslaget faller på sin egen orimlighet, inser de ansvariga inte det?
En välfungerande barnomsorg är viktig även ur ett jämställdhetsperspektiv. Förskolor har möjliggjort för kvinnor att lämna hemmet för att förverkliga sig själva på arbetsmarknaden. Att begränsa den rätten skulle vara att i detta avseende ta flera steg bakåt i utvecklingen.
Om det är så att undersökningar visar att barn far illa av att vistas på förskolan för länge, känns det som om det borde bero snarare på att grupperna är för stora, bristen på personal för påtaglig och resurserna så små att verksamheten snarare har kommit att handla om förvaring än en kreativ miljö, än att barnen är där för länge i sig. Om det förhåller sig så borde lösningen handla om att minska grupperna, anställa fler förskolelärare samt se till att miljön är sådan att det inte bara handlar om säker förvaring av små människor utan också stimulerar utveckling.
Att frankt begränsa rätten till förskola till ett visst antal timmar per barn är inte ett ändamålsenligt alternativ. Ärligt talat är det kortsiktigt, inte praktiskt genomförbart samt kontraproduktivt ur en arbetsmarknadspolitisk synvinkel. För att inte tala om antifeministiskt. Hade Alvar Myrdal varit i livet hade förslaget med sina uppenbara konsekvenser sannolikt fått henne att se rött. Det får mig att se rött. Och det utan att tänka på Alva Myrdal.