När riksdagen debatterade regeringens vårbudget återkom Socialdemokraternas nyvalda ekonomisk-politiska talesperson Tommy Waidelich gång på gång till den "missmatchning" som sker på svensk arbetsmarknad, alltså när arbetsgivare och arbetssökande inte kan matchas mot varandra.
Svenska regeringars traditionella botemedel mot detta har varit, och är, att försöka modernisera arbetsförmedlingen och göra den mer jobbinriktad. Men trots det vänder allt fler företag arbetsförmedlingen ryggen. Enligt en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv, där 4000 företag har tillfrågats, väljer 58 procent bort myndigheten vid nyrekrytering. Förra året var andelen 51 procent.
Det är en fullt naturlig utveckling. Det är för att kvalificera sig för bidrag som arbetssökande numera vänder sig till arbetsförmedlingen, inte i hopp om att få jobb. Och till och med myndigheten själv har kapitulerat: på jobbsökarkurserna får deltagarna veta att det är via personliga kontakter som de lättast får anställning, inte genom platsbanken. Det här vet företagen. De känner förstås också till de granskningar som visar att en arbetsförmedlare i snitt förmedlar knappt ett jobb i månaden.
Möjligheten för arbetsförmedlingen att matcha arbetsgivare med arbetssökande blir inte lättare av att företagen väljer nya rekryteringsvägar. Men detta är inte så mycket en kris för matchningen på arbetsmarknaden som hos den statliga myndigheten. Uppenbarligen lyckas de privata förmedlarna bättre. Och det är ju faktiskt målet, att fler får anställning, som är det viktiga. Inte metoden.