Den 7 december är det 70 år sedan som Japan anföll Pearl Harbor. En dag som president Roosevelt i ett berömt tal förutspådde skulle bli ihågkommen i vanära. Anfallet blev ett uppvaknande efter år av verklighetsförnekande. USA ställde sig på krigsfot och axlade rollen som demokratins räddare. Kanske var det inte konstigt att Pearl Harbor ofta nämndes ett halvsekel senare när Al Qaida angrepp World Trade center i New York. Jämförelsen var kunde motivera militära insatser med möjligheten att bygga demokrati.
Men med det överraskande anfallet upphör möjligheten till historiska jämförelser.
Kriget mot Japan 1941-45 var framgångsrikt och freden konstruktiv. Landet kunde snabbt återuppbyggas. Japan fick en ny konstitution, som visserligen inte lett till en perfekt demokrati, men som vunnit allmän acceptans och borgat för en fredlig utveckling.
I de två krig som 11 september ledde fram till syns ingen sådan framgång. Situationen i Irak är långt ifrån stabil. I Afghanistan är den kaotisk. Vilket åter bevisades på tisdagen då någon lyckades genomföra ett massivt bombdåd inne i Kabul, samtidigt som världssamfundet höll möte i Tyskland om Afghanistans framtid.
Den konstruktiva freden synes vara långt borta. Vilket inte är konstigt om man betänker de stora skillnaderna i förutsättning mellan 40-talets Japan och nutidens Mellanöstern. Numer finns det på svenska en utomordentlig bok med titeln Japans Historia (Historiska Media 2011), som beskriver landets särart i förhållande till andra asiatiska länder.
Under nästan 100 år innan Pearl Harbor hade det i Japan funnits politiska partier som var liberalkonservativa, socialliberala och socialdemokratiska. Det fanns kvinnorörelser, fredsrörelser, fackföreningar och näringslivsföreningar.
Precis som i Tyskland hade socialistiska och rasistiska idéer dominerat det sista decenniet. Men det saknades inte människor som i hemlighet omfamnat liberala och demokratiska tankar, och som kunde stiga fram och leda återuppbyggnaden av landet.
I Japan fanns det vidare en vana, kanske till och med en kulturell särprägel, att ta in utländska influenser. Det sågs inte som ett nederlag att kopiera något som var bra.
Japan var också i grunden besegrat, och situationen accepterades av de breda befolkningslagren. Det fanns en insikt om att framtiden måste präglas av segrarnas vilja. Den gamla eliten hade förlorat sin legitimitet i och med att den misslyckades med att försvara landet.
I Afghanistan och Irak finns inte samma demokratiska tradition som i Japan. Länderna upplever sig inte besegrade. De gamla hierarkierna åtnjuter ännu lojalitet. Kulturen utmärks inte av nyfikenhet eller ens tolerans för nya influenser. Frågan är om man under så annorlunda omständigheter kan förvänta sig samma resultat som i Japan? Det är viktigt att till exempel det svenska engagemanget i Afghanistan bygger på verkliga förutsättningar och inte på illusioner.