Afrikansk ekonom: - Stoppa biståndet!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är regeringens enprocentmål som ligger bakom. En procent av bruttonationalinkomsten skall gå till bistånd. Någonstans borta vid horisonten hägrar FN:s millenniedeklaration - en halvering av fattigdomen till år 2015. Ett mål som inte kommer att nås utan ökade satsningar och omprioriteringar i utvecklingsfrågan.
Tyvärr har bistånd visat sig vara ett ganska ineffektivt redskap för fattigdomsbekämpning, av flera anledningar. När EU-subventionerat spannmål dumpas i fattiga länder distribueras maten billigt på den svarta marknaden. Lokala producenter slås ut och makteliten tjänar grova pengar, som investeras i nästa valseger. Över huvud taget brukar det mesta av donationerna hamna i den korrupta maktelitens fickor.
Endast en bråkdel sipprar ner till dem som behöver pengarna mest. Och inte så sällan håller biståndet liv i rena vampyrregimer, som bokstavligt talat suger blodet ur sin befolkning.
I västvärlden finns en allt större förståelse för de här problemen (av de svenska regeringspartierna är det kristdemokraterna och folkpartiet som är pådrivande för mer bistånd - moderaterna är betydligt mindre entusiastiska).
En röst som allt fler lyssnar till är den kenyanska nationalekonomen James Shikwati, som leder tankesmedjan IREN i Nairobi. I ett flertal intervjuer, bland annat i tyska Spiegel och svenska Fokus, har han krävt att västvärlden omedelbart upphör med sina utbetalningar. Till Bono och andra kändisar som engagerat sig i utvecklingsfrågor har han samma budskap: "För Guds skull, stoppa biståndet!"
Hans resonemang bottnar i insikten att det bara är afrikanerna själva som kan rädda sin kontinent.
Det handlar om att liberalisera ekonomin och inleda handel med grannländer och andra kontinenter, om att välkomna investeringar från utländska företag. Om att skapa ett positivt klimat för privat företagande och uppmuntra entreprenörskap. Biståndet slår sönder allt det där. Det skapar en offermentalitet hos fattiga på den afrikanska landsbygden och föder en farlig cynism hos politiker och makthavare.
Shikwatis idéer provocerar. Han säger sin mening, även när den går stick i stäv med politiskt korrekta sanningar. Som när han påpekar att afrikanska politiker utnyttjar AIDS-katastrofen för politiska syften.
Men just därför är det så viktigt att lyssna till honom. Och för all del ta till sig hans budskap: Västvärldens försök att omfamna Afrika i en björnkram slutar oftast i en björntjänst.