Aids en kronisk katastrof
Detta Àr en ledare. PÄ hela Helagotland publiceras ledarartiklar frÄn GotlÀnningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För mÀnniskor som drabbas Àr detta svÄrt nog, men bara i Sydafrika dör varje Är 300 000 vuxna och barn av hiv/aids eller aids-relaterade sjukdomar. KyrkogÄrdarna vÀxer i takt med katastrofen som gÀrna glöms av.
Ett lidande utan like
I Afrika pÄgÄr ett lidande utan like. Ett lidande alla borde strÀcka ut handen till. Barn ser sina förÀldrar dö varje dag. Samma barn ser de slÀktingar som övertar ansvaret för dem, dö varje dag. NÀra.TÀtt intill. Barn begraver sjÀlva sina nÀra och kÀra. Skyfflar jord över de sista mÀnniskor de har nÄgon relation till. Ingen finns dÀr lÀngre för mat, skydd eller skolavgifter.
Idag Àr en halv miljon barn under femton Är infekterade. 90 procent av dessa barn finns i Afrika. à r 2003 och 2004 dog en halv miljon barn varje Är i aidsrelaterade sjukdomar. Samtidigt smittades upptill 750 000 barn varje Är.
Inget varningssystem i vÀrlden har kunnat hjÀlpa dessa barn. Trots all kunskap om smittskydd. Ingen genomtÀnkt plan finns för barn. Bromsmediciner, om man hÀndelsevis skulle komma över sÄdana, Àr inte avpassade för barn.
Det finns Ànnu inga instrument för att diagnostisera barn under 18 mÄnader. En övervÀldigande majoritet av dessa barn har ingen möjlighet att fÄ nÄgon form av behandling över huvudtaget.
MedelÄldern i Sydafrika har sjunkit frÄn 68 Är till 42. En nyfödd i Uganda kan inte hoppas pÄ att fÄ leva lÀngre Àn till 46 Ärs Älder medan ett barn i Norge har ett livslÄngt leverne till 79 att se fram emot.
För mÄnga afrikaner blir insamlingarna till Sunaminoffren över vÀrlden till ren och skÀr ironi. Australiensare har frivilligt givit miljarder. Svenskar har varit minst lika duktiga. För att inte tala om andra lÀnder.
Katastrofoffren i Afrika
I gengÀld svarar afrikanska tidningar med att bara redovisa katastrofoffren frÄn Asien och Afrika. Döda i Europa rÀknas inte. Existerar inte i faktatabellerna. Att bitterhet och besvikelse infinner sig hos en redan hÄrt drabbad kontinent Àr, kan man tycka, förstÄeligt.
Graca Machel, liksom maken Nelson Mandela försöker förgÀves göra sig hörda för Afrikas barn. PÄ samma sÀtt som det blir stora tomrum i familjer, skolor och pÄ arbetsplatser i Sverige vid en katastrof som Sunamin, uppstÄr stÀndiga tomrum i vardagen i de afrikanska lÀnderna.
Hiv/aids drÀnerar arbetsmarknad pÄ kompetent personal, offentlig sektor pÄ sjukvÄrdspersonal likavÀl som lÀrare. SlÀkter förlorar farmödrar, fÀder, mödrar, systrar, bröder. SmÄbarn. Familjebilden Àndras drastiskt varje dag, nÀr 600 personer om dagen dör och det bara i Sydafrika.
NÀr inbördeskriget i Rwanda bröt ut strömmade genom tv-nyheterna brutala bilder pÄ floder fyllda av lik in i vÄra vardagsrum. Den död som pÄgÄr i Afrika fastnar inte pÄ nÀthinnan pÄ samma sÀtt. Men mÀngden av döda Àr lÄngt större och lidandet oavbrutet.
Jag fick ett mail i veckan frÄn Gracious Shiri, sekreterare pÄ Forum Syds bistÄndskontor i Zimbabwe. Hon har sedan Är 2001 förlorat tvÄ bröder, en svÄger, ett syskonbarn och ett antal slÀktingar stora och smÄ.
Hiv/aids dödar varje dag
Ărligt talat Ă€r det omöjligt att hĂ„lla rĂ€kning pĂ„ alla begravningar hon skrivit om de sista Ă„ren. Hon skriver att hiv/aids nu nĂ„r sin topp och skördemaskinen gĂ„r fram dag och natt i hennes omgivning.
I fjol beslöt Thabo Mbeki att efter mÄnga och hÄrda debatter att ge 53 000 civilanstÀllda i Sydafrika möjlighet till bromsmediciner. Sjuksköterskor, brandmÀn, poliser, grupper som Àr nödvÀndiga för infrastrukturen i varje samhÀlle. 23 000 aidssjuka i dessa grupper har till dags dato fÄtt tillgÄng till bromsmediciner och dÀrmed ocksÄ möjlighet till ett lÀngre och drÀgligare liv.
Men det Àr en droppe i havet. Vad skall till för att mÀnniskor i sin givmildhet inte skall glömma bort kroniska katastrofer?
Vad skall till för att givmildheten skall strÀcka sig till vÀrldens alla barn.
Hur lÀnge skall Afrikas barn och deras liv anses mindre vÀrda?