I dag sitter Sverigedemokraternas ledare i den finaste av det officiella Sveriges salonger. Jimmie Åkesson är gäst i Sveriges Radios Ekots lördagsintervju. För några år sedan hade det varit en otänkbarhet.
Åkessons marsch till public service-etern har varit lång. Han gick med i Sverigedemokraterna redan 1995. Om SD är ett ifrågasatt parti idag, är det en västanfläkt i jämförelse med var man var då. Knappast ett naturligt val för en begåvad ung människa som ville förändra Sverige.
Partiet har kämpat med sina rötter, men ganska många väljare satte nog i halsen när de såg bilderna från SD:s valvaka 2010. Även om partiledaren gav ett prydligt och tämligen hyggligt intryck var supportrarna fortfarande osminkade.
Åkessons problem är inte hur han ska svara på journalisters frågor, eller hantera ideologiska diskussioner. Allt det där bemästrar han bättre än många andra. Nej, Åkessons problem är hans parti och dess medlemmar.
Sverigedemokraterna verkar vara ett ungt parti och ett argt parti. Riksdagsgruppen ger inget sympatiskt intryck. Det spelar ingen roll om man bär kostym så länge som man utstrålar huvtröjans attityd. Hittills har partiet inte lyckats rekrytera några förtroendeingivande politiker som väcker respekt på ett positivt sätt.
Vidare finns det identitetsproblem. Man vill vara en nationell rörelse, men är i praktiken en regional företeelse. Det är framförallt i Skåne och Blekinge SD finns. I gamla Rikssverige står deras stolar ofta tomma i kommunhusen.
En annan fråga är med vem partiet ska samarbeta. Var hör man hemma ideologiskt?
Kultursynen har hämtats från de konservativa. Kritiken av mångkultur från liberalerna. Men den ekonomiska politiken och betoningen av nationalstaten är från socialdemokraterna och vänstern. Väljarna kommer också främst från vänster. Men samtidigt är det mot de röda partierna som Sverigedemokraterna hårdast propagerar. Det nya partiet passar inte in någonstans.
Det märks i den praktiska politiken, där det behövs samarbetspartners för att få igenom förslag. SD:s inträde i riksdagen ledde till en uppgörelse om invandringspolitik mellan Alliansen och MP. Sverige har därför på flera sätt en mer generös invandringspolitik i dag än när SD stod utanför.
Partiet försöker ideligen initiera riksdagsdebatter om för dem viktiga ämnen, men de andra partierna blockerar. Så var det nyligen med frågan om invandrande unga män som uppger sig vara barn. Att SD intresserar sig för ett ämne är ett tecken på att det kommer att skjutas åt sidan. Frågan är då varför någon ska rösta på dem.
Åkesson lär som vanligt göra sig väl i en intervjusituation. Men när han åkt hem från radiostudion har han fortfarande samma medlemmar, samma riksdagsgrupp och samma problem att komma åt politikens kärna. Tur är väl det. Någonting skickar en föraning om att SD inte hade varit roliga att tas med om de var starkare.