Äktenskap på dekis?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I dagarna bjöd kolumnisten Linda Skugge på liknande argumentation, när hon annonserade sin skilsmässa på debattsajten Newsmill: "Nej, jag tror inte på äktenskapet längre. Äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande." Numera är det "pengar på hög", konsumtion, sex och "särboskap" som gäller för den tidigare så kärnfamiljsvurmande skribenten.
Gudrun Schyman var inte sen att ta på sig äran för Skugges skilsmässa: Kulmen på "kärnfamiljstrenden" sammanföll med tiden för Feministiskt initiativs födelse, skriver Schyman. På den tiden fick hon mycket "skit" för sina uttalanden, bland annat av Linda Skugge. Vinden har vänt.
Nu ger ideologiskt färgade trendspaningar med enskilda kändisars levnadsöden som underlag inte en rättvisande bild. Det råder nämligen baby- och äktenskapsboom i Sverige. Under 2008 gifte sig fler par än under något år sedan slutet av 60-talet, undantaget 1989, då drygt hundra tusen par gifte sig i samband med förändringar av änkepensionen. Antalet skilsmässor å andra sidan har legat på ungefär samma nivå sedan 70-talet. Debattören Elise Claeson tar fasta på uppgifterna från Statistiska Centralbyrån och slår fast att äktenskapet - inte skilsmässan - är högsta mode.
Diskussionen borde nu kanske handla om något annat. Den moderna kärnfamiljen är en institution med rötter i medeltiden. Äktenskapet, låt vara i olika former, har fyllt en central funktion i alla kulturer. Undantagen är få, och nästan uteslutande skräckexempel: det antika Sparta, en och annan kommuniststat, samhällen där statsintresset präglat varje aspekt av den mänskliga tillvaron. Där trohet mot vänkrets och familj trängts ut och gjorts överflödig av statens krav på obrottslig lojalitet från sina undersåtar.
Äktenskapet gör oss inte mindre självständiga eller självförsörjande. Det är ett försök att hantera vår osjälvständighet.