Alliansregeringen vann valet 2006 på sina löften om en annan hantering av arbetsmarknaden. Människor skulle inte längre stoppas undan med förtidspension, den socialdemokratiska metoden för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken. Ingen skulle hamna i utanförskap. Visst har det gjorts åtgärder. Men inte har de varit någon succé. Ingen vågar ta tag i grundproblemen.
Skapar mer arbete
Socialdemokraten Lisa Kalström dömer ut aktivitetsgarantin. Dessa jobb riskerar att tränga ut ordinarie anställningar. Det blir billigare för arbetsgivaren helt enkelt. Han får "gratis arbetskraft". Hon funderar inte på att en sådan anställd förmodligen skapar mer arbete för arbetsgivaren än en vanlig anställd. Men det är inte knuten. Problemet är att ingen arbetsgivare har ekonomisk möjlighet att anställa den personen med kollektivavtalslön. I så fall skulle han ha jobb. Det är inte arbetsuppgifter som saknas i vårt samhälle.
Ronnie Lundin slog ifrån sig direkt när jag antydde "springschasjobb" för ungdomar som inte vill fortsätta skolan. Socialdemokraterna tycks nu vara övertygade om att de kan skapa jobb med kollektivavtalslön för alla. Det handlar bara om rätt utbildning. De har inte lyckats med det på många mandatperioder, så väljarna var inte övertygade. Förtidspension behöver inte vara så helt fel. Det vill säga att även den som inte klarar kraven på den ordinarie arbetsmarknaden får en trygg försörjning. Är inte en liten men säker inkomst bättre än en större som man ständigt är rädd att förlora?
Jag känner en man som menar det. Han har alkoholproblem sen tonåren. Har varit på behandlingshem och fått hjälp till en lägenhet. Hans trygghet är den lilla pensionen och bostadsbidraget. Men visst skulle han må bättre med ett deltidsjobb som han klarar. Även med samma blygsamma ekonomiska villkor som han har nu.
I vår strävan efter jämlikhet har vi kommit att offra människan för ideologin. Ingen får tjäna mindre än kollektivavtalet, då "ökar klasskillnaderna". Dessa ökade dock under socialdemokratiskt styre också. Varför får vi inte erkänna det och söka nya vägar? Fast nog häpnar jag när jag läser Hans Söderbergs förslag till lösning, GF 26 januari. Med fri vård, fri trafik, fri kultur åt alla, då skulle vi må bra, rättvist och jämlikt. Jag tycker mig minnas att detta har prövats i ett antal länder. Har det lett till något annat än förtryckssamhällen? Någon skall ju jobba ihop till alla dessa förmåner.
Avstå löneförhöjning
Min lösning håller säkert inte heller. Jag har föreslagit att kommunens starka grupper kunde avstå från lönehöjning. Jag inser att det skulle minska tillväxten. Lite mindre skatt skulle komma in. Men kommunen skulle ha kanske 100 miljoner kronor till att förstärka verksamheten. Kunna ta tillbaka de anställda man har sagt upp, som förvisso behövs. Problemet är att de offentliganställda inte skulle hänga med i löneutvecklingen på den privata sidan, säger man.
Fast verkligheten ser ju inte ut så. Vi har inte så många stora företag kvar i Sverige där de anställda kan förhandla sig till högre lön varje år. Allt fler får lita till att hitta försörjning i småföretag med helt andra villkor. Förvånar det inte fackföreningsfolket att man kan vara nöjd med det? Friheten att styra sitt eget liv är kanske viktigare än utlandsresor varje år. Ny bil och nytt kök klarar man sig också utan.
Nu sa jag nåt tokigt igen... Upp till kamp Henry Lindkvist!