Har svensk högskola vuxit, eller har den bara urvattnats? Det senare hävdar bland andra professor Mats Alvesson vid högskolan i Malmö. Hans debattartikel, med den provocerande titeln "Många blir inte klokare av en högskoleutbildning", kunde läsas den 12 september i Dagens Nyheter.
Alvesson hänvisar till en amerikansk studie i boken Academically Adrift, utgiven av University of Chicago Press 2011. I studien testades studenter före och efter sin utbildning. Man mätte färdigheter som läsförståelse, förmåga att se mönster och tänka kritiskt. Studien fann att hos 40 procent av studenterna hade ingen förbättring skett efter en högskoleutbildning.
Resultaten var sämst i nyare utbildningar med liten koppling till traditionella akademiska ämnen. Och där den lärarledda studietiden var låg, mindre än 20 timmar i veckan. Förutsättningarna motsvarar de som finns vid många utbildningar på svenska lärosäten.
Det finns därför skäl att misstänka att en stor andel studenter, trots flera år av studier och hundratusentals kronor i lån, inte förbättrar sin intellektuella förmåga. Om Alvesson har rätt är det ett samhällsekonomiskt problem, men det är också ett klass- och rättviseproblem.
Det är nämligen sällan studenter från akademiska familjer som luras till de nya halvdana utbildningarna. Unga från välbeställda miljöer med akademiska traditioner fortsätter att välja klassiska utbildningsvägar som medicin, civilingenjör eller juridik. Humaniora läser de ofta vid utländska universitet.
De som däremot blir lurade av den prunkande mångfalden i högskolekatalogerna är ungdomar från miljöer där det inte finns någon erfarenhet av högre studier, och därför sällan kunskaper att på förhand avgöra om en utbildning är bra eller dålig.
Dagens situation uppstod då Socialdemokraterna byggde ut högskolan i ett panikartat tempo, utan att skjuta till några egentliga resurser. Fler fick chansen att plugga, men kraven och kvaliteten på utbildningarna sänktes och därmed även värdet av att utbilda sig. I efterhand förefaller det mer ha handlat om att dölja arbetslöshetssiffror än att göra ett kunskapslyft.
Man kan tycka att Socialdemokraterna skulle ha lärt sig av erfarenheten. Men tittar man på deras förslag lovar de att bygga ut högskolan med ytterligare 8 500 platser. Finansieringen är oklar. Men kanske är det en ledtråd att sossarna samtidigt klagar på att de klassiska universiteten har för stor del av forskningspengarna. Förmodligen kliar det i fingrarna att lösa orättvisan genom att göra alla högskolor lika dåliga.
Det vore ett mardrömsscenario. Om de goda utbildningar vi faktiskt har försämras ökar den sociala ojämlikheten ännu mer. Då återstår nämligen bara utlandsstudier för att få en gedigen högre utbildning. Då blir privata medel avgörande.
Att bygga ut högskolan handlar om att dölja arbetslöshet. Men att vässa högskolan skulle innebära att samhället blev mer jämlikt.