Vad gör du på nationaldagen i morgon? Är det en chans till återhämtning från vardagen, firar du som en minimidsommar eller går på folkfest med blommor, flagghissande och folkdräkt? Frågan har inget glasklart svar för nationaldagsfirandet är fortfarande en relativt ny företeelse utan någon självklar mall.
Det beror sannolikt på att nationaldagen är ny, år 1983 omvandlades svenska flaggans dag till nationaldag och 2005 blev den helgdag efter flera års politiska diskussioner. Den 6:e junis symboliska betydelse börjar med att Gustav Vasa 1523 väljs till kung den dagen. Att dagen har gamla anor innebär dock inte att det varit självklart vad den ska innehålla som nutida helgdag.
Det var inte en självklarhet att dagen skulle vara en helgdag, eller ens nationaldag. Historiskt har vi i Sverige sett kung och nation som ett och snarare firat kungen.
I ett land som inte behövt strida för sin frihet på mycket lång tid är det heller inte en självklarhet att fira nationaldag på samma sätt som i till exempel Norge och Finland. Hos våra grannar lever kampen för nationellt oberoende ännu i mannaminnet och man har fått uppleva att den frihet vi svenskar tar för självklar inte är det.
Fortfarande söker det officiella Sverige efter vad nationaldagen ska fyllas med. Resultatet har blivit mycket olika runt om i landet. Flagghissande varvas med PRO-körer, rockband, trädgårdstips och folkfest. Ett allt större inslag i firandet är att fler och fler kommuner välkomnar ortens nyblivna svenska medborgare den dagen.
Vid en ytlig betraktelse kan denna nya tradition verka lite grund, men det är nog egentligen precis tvärtom. Sådana ceremonier tar fasta på ett av våra djupaste mänskliga behov att, att tillhöra en grupp, att få vara med, att få ett vi. Det behöver inte betyda att man måste ge upp sin tidigare identitet, bara att man fått en ny parallellt. Man kan vara albansk-svensk, tysk-svensk, somali-svensk likväl som i åtta generationer bott på samma ort och ändå vara lika svensk.
Den som någon gång bytt bostadsort eller bott utomlands vet vad det kan innebära att komma till ett nytt ställe helt utan kontaktnät och vänner. Då kan ett officiellt välkomnande spela en större roll än man tror.
Det kan alltid diskuteras om det primärt borde vara en kommunal uppgift att hälsa nya medborgare välkomna. Men när inget annat statligt organ antagit uppdraget har arenan lämnats fri för driftiga kommunalråd att hålla sig framme. Och kanske är det så traditioner växer sig som starkast, när de dynamiskt växer fram underifrån istället för att beslutas uppifrån. Alldeles oavsett hur det förhåller sig är bruket att välkomna nya medborgare och visa upp det typiskt svenska lika trevligt som viktigt och den kommun som inte redan gör det borde börja redan imorgon.